Hallå där!

 

För tillfället är jag precis utkommen ur duschen (jag har satt på mig kläder såklart) efter en härlig löptur! Då det tog lite längre tid på teatern än planerat struntade jag i gymmet, men det gjorde inte så mycket då det visade sig vara en perfekt dag för lite löpning! Lite mer än en mil blev det idag och det var nog faktiskt nästan ett år sedan jag begav mig ut på en sådan runda. Jag är så glad att jag i början av april bestämde mig för att bli frisk från min anorexi! Att vara fri att göra näst intill precis vad jag vill (olagliga saker är självklart förbjudet) och väga 12-13kg mer är helt klart bättre än att väga 12-13kg mindre och nästan inte få göra någonting överhuvudtaget! Sedan att det blir aningen tyngre att springa med några fler kilo att bära på är inte ett problem för fem öre så länge jag faktiskt får röra på mig och göra det jag älskar!

 

Jag nämde teatern innan. Vi var som sagt på en repetition och det var faktiskt rätt roligt! De var långt ifrån klara och vi såg inte hela vilket betyder att det ska bli kul att se hur allt kommer bli i slutändan! Innan vi for iväg med tåget följde jag med Elin in i en chokladbutik då hon skulle köpa en present till en bekant. Jag kan ibland bli så fruktansvärt sugen på choklad och idag var en sådan dag! Alltså kunde jag inte gå därifrån utan att köpa mig två små helt underbara praliner! Jag köpte även lite smått och gott till mina fina vänner då jag tyckte vi skulle ha något gott att mumsa på på tåget! Sedan lyckades jag självklart inte hålla mig utan åt upp de fantastiska små skapelserna innan tåget hade börjat rulla hehe! Inte ens en bild hann jag ta innan de hade hamnat i magen min! ;) Goda var de i alla fall, det kan jag lova!

 

Nu ska jag snart ta mig lite kvällsfika, det är värst vad man blir hungrig av att skriva om choklad samt att vara ute och springa i nästan en timme såklart! Ha det så bra och lägg er i tid nu! Det är viktigt att sova ordentligt!

Puss och kram <3

 

Heej! 

Måndag idag och hela familjen har hoppat in i bilen och är nu på väg ner till Lund för att träffa det härliga Multifamilygänget! Idag är det träff 7 och imorgon nummer 8. Man träffas allt som allt 10 gånger under ett helt år vilket betyder att vi bara har två gånger kvar efter dessa två dagar och det är lite sorgligt! Vi har alltid så himla kul tillsammans och multifamily är nog det bästa som någonsin hänt mig! Får ni någonsin en sådan chans om ni sitter fast i samma anorexiträsk som jag gjorde så tveka inte att ta den! 

 

Nu hoppas jag att nu får en härlig dag allihopa! Det vet jag att jag i alla fall kommer ha!

Puss och kram<3

 

 

 

Morsning, alla pigga och glada?

 

Det är en ny dag med nya möjligheter och jag har till viss del ingen aning om vad som kommer att hända! Visst är väl det lite spännande eller hur? Oftast händer det i och försäg ingenting speciellt utan dagarna ser rätt likadana ut, men man kan aldrig veta säkert!

 

Igår var jag som sagt på BUP och förhoppningsvis så var det för sista gången jag satte min fot i den byggnaden. Katarina min behandlare ska nämligen börja jobba nere i Lund istället. Vi kommer fortfarande ha kontakt via Multifamily och på telefon, men tanken är alltså att jag nu är klar med BUP i Hbg. Självklart vill jag ända ha lite koll på mina värden osv och vi hade tänkt lösa det så pass smidigt att jag kikar in hos skolsyster och kollar det lite då och då.

 

Idag känner jag mig som en helt annan människa! Jag är mycket gladare och mer positivt inställd till livet! Livet är en gåva och något vi ska ta till vara på! Jag känner mig friskare än någonsin förr och jag blir så väldigt glad när jag får kommentarer från min omgivning att jag även ser friskare ut! Jag tränar en del, men min inställning till träningen är annorlunda. Idag tränar jag för ett vettigare syfte, jag får inte panikångest om jag inte tränar och kan prioritera annat före min träning. Träningen blir dessutom så väldigt mycket roligare när jag inte känner att det blir ett måste!

 

Det där monstret som jag har nämt en hel del innan hör av sig allt mer sällan vilket är så väldigt skönt! Jag skulle inte våga säga att han/hon/den/det har tagit sitt pick & pack och åkt till månen, men kanske till andra sidan jordklotet! Jag vågar alltså inte påstå att jag är till 100% frisk, men en sisodär 98% kanske! Just nu mår jag i alla fall prima och vi får hoppas att det fortsätter så!

 

Igår lämnade jag BUP med ett stort leende på läpparna och med värden som det inte fanns något att klaga på! Jag kan nu stolt berätta att jag har gått upp exakt 10kg sen den dagen då jag tog tag i mitt liv och bestämde mig för att bli frisk! (ca 4 månader sen) Yes nu väger jag 54kg och de sista 2,6 kilona har jag fått på bara 15 dagar! Men nu får jag träna, bygga muskler och leva mitt liv som jag vill så vikten spelar verkligen ingen som helst roll längre, så länge den inte är för låg såklart!

 

Nej dags att sätta fart mot nya äventyr! Idag kommer jag inte hem förrän strax innan klockan åtta då jag ska testa på, ett förhoppningvis roligt, pass på gymmet efter skolan!

Ha det fint! Puss och kram <3

 

Godkväll mina kära läsare!

 

Innan när jag var ute på en promenad med Charlie slog det mig att nu under sommaren har tillfällena då jag har haft på mig jeans varit väldigt få. När jag kom hem skyndade jag mig upp på mitt rum, drog fram alla mina jeans och började att testa par efter par. Sedan i våras har jag ju gått upp några kilo och jag var väldigt nyfiken på att se hur mina jeans sitter på mig nu! Efter ett antal minuter och många skratt senare kunde jag konstatera att mina antal jeans har blivit rätt mycket färre! Fem par jeans har hamnat i soporna varav ett av mina absoluta favoriter! Jag kunde faktiskt knäppa alla byxor (det tog ett bra tag dock) men när jag bara kunde gå som en pingvin (att springa var det verkligen inte tal om) och riskerade att spräcka byxorna vid varje större rörelse så insåg jag att det inte var någon idé att behålla dem! För saken är den att samtidigt som det känns sorgligt att behöva slänga mina byxor så vill jag aldrig någonsin passa i dem igen! Jag inser nu att jag var alldeles för smal och så smal kommer ni aldrig få se mig igen! Det som gjorde mig väldigt glad var när mina gamla jeans som jag inte har haft på mig på evigheter på grund av att de varit alldeles för fula, för stora och därför suttit på tok för löst nu satt som en smäck! Jag kan idag titta på mig själv i spegeln och känna mig nöjd och nästan lite stolt med det jag ser! Jag skulle inte kunna säga att jag är till 100% nöjd, men vem är det om jag får fråga? Jag kan idag acceptera mig själv och min kropp på ett sätt som jag omöjligt kunde innan. Idag ser min kropp mycket friskare, starkare och finare ut om ni frågar mig! Vi måste alla komma ihåg att det inte är utsidan som är det viktga utan det är hur vi mår och känner oss som spelar roll! Jag vet att den Sanna som var 7-8kg lättare inte var en glad tjej. Hon mådde pyton och det gjorde hennes familj också. Den Sanna grät nästan varje dag, hade inte mycket till frihet och tyckte att hela världen jobbade emot henne. Den Sanna är nu långt borta vilket jag är så tacksam över! Tack, tack tack!

Dagen idag har varit toppen! När man är på multi känns det som att man befinner sig i en bubbla och att resten av världen står still. I den där bubblan känner jag en stor trygghet och gemenskap och jag får dessutom en rejäl påfyllning av kämparglöd! Så det var med starka, men även tunga steg som jag gick därifrån då jag vet att det dröjer tills nästa gång vi ska befinna oss i den där bubblan igen.

 

När vi var klara på mulit åkte vi och kollade mina värden vilka var bra! Jag kan nu med glädje berätta att jag väger över 50kg mina kära vänner! Ja det är sant, 50,4kg om jag ska vara exakt. Då jag har varit aningen mer aktiv den här veckan var jag lite orolig, men det visar sig alltså att jag har en bra balans av intag och uttag som det ser ut nu! Ni kanske minns att jag tidigare skrivit att jag vid 50kg ligger på en normalvikt och att jag då kanske skulle få börja träna så smått. Då mina värden har sett bra ut de senaste veckorna sa min läkare att jag kunde få börja jogga några lite kortare rundor om jag kände att jag klarade av det! Kan ni förstå lyckan? Lyckan av att faktiskt få träna! Jag känner dock ingen jättelust av att göra det ikväll så det blir nog bara en promenad med hunden, men imorgon kanske! Jag får se om jag har lust, för träning ska ju vara något man vill göra och som man njuter av. Det ska ju inte vara något man bara känner att man måste göra.

 

När vi kom hem låg två nästan identiska kuvert och väntade på mig och min syster i brevlådan, nämligen våra slutbetyg i de kurser vi har läst ut. Jag måste säga att jag blev väldigt nöjd med mina! Så dagen kan nog inte bli så mycket bättre än såhär skulle jag kunna tro. Jag börjar bli ganska så trött då det blev rätt tidigt imorse så jag ser fram emot en lugn och skön kväll! Puss och kram <3

 

 

 

Snart ska jag, mamma och Linnea slänga in oss i bilen som ska ta oss till Lund och multifamily. Idag är det dag sex och som jag tidigare har berättat så träffas man totalt 10 dagar som är utspridda under ett helt år. Idag kommer inte gruppen vara komplett då två familjer tyvärr inte kan komma, men jag tror att det kommer bli minst lika trevligt ändå! Vi har alla fått höra att vi är den bästa gruppen de någonsin har haft. Alla vi drabbade har gjort en helomvändning i vår sjukdom och har redan kommit en bra bit på väg i vårt tillfrisknande på ett sätt som tydligen är rätt ovanligt. De andra tjejerna är den största anledningen till att jag mår som jag gör idag och för det kommer jag dem att vara evigt tacksam! Nej nu måste vi sätta fart! Ta hand om varandra! Puss och kram <3

Detta var en kommentar som hade trillat in här på bloggen igår och jag kände att jag ville skriva några ord om saken. För det första vill jag säga att sådana här kommentarer verkligen stärker mig och det tackar jag för. Att känna att andra där ute tror på en och vill en väl är en varm och behaglig känsla! Jag känner att jag har ett starkt behov av att skriva av mig om min sjukdom. Jag känner att det hjälper mig otroligt mycket på min väg och att jag samtidigt hjälper andra som sitter fast i samma klister gör mig väldigt glad! För ingen, verkligen ingen förtjänar att hamna i det mörker! Om du känner igen dig i mina inte så sunda beteenden och de mörka tankar jag har haft så är mitt bästa råd att försöka göra något åt saken. Ju längre man väntar, ju svårare blir det! Och meningen är inte att man ska klara det själv, vissa gör det, men oftast behöver man hjälp vilket man inte ska skämmas över. Som ni vet förnekade jag det hela och ville inte ha någon hjälp, men det var inte förrän jag accepterade allt och insåg att hjälpen var något som jag behövde som jag kunde börja min väg mot ett friskt liv! Jag skulle vilja säga att bara om man har insett att allt inte står rätt till har man kommit en bit på väg. Det betyder att den där hemska rösten (den som låter som ens egen men som styrs av sjukdomen) inte har hela övertaget där inne. För mig var rösten en trygghet, men jag inser nu att man kan leva så mycket bättre och må så mycket bättre om man vågar gå emot den! Men just på grund av att den är en sådan trygghet kan det vara väldigt svårt att inte lyssna på den. Man känner sig då lite som bambi på hal is och ångesten kan ta överhand. Det är där hjälpen kommer in! Någon som kan stötta en i de svåra stunder och göra det hela enklare. Det är tufft, ja fy vad jobbigt det kan vara, men det går och det får man aldrig glömma bort!

Du som har skrivit inlägget ovan verkar vara en riktigt trevlig person och jag tackar dig för att du gjorde min morgon och hoppas att vi kan kämpa tillsammans!

 

JAAAAAAAA! Jag trodde inte att den här dagen kunde bli bättre, men det kunde den!!!! Har nyss varit och kollat mina värden och gissa vad.... de var super!!!! Min puls var högre än vad den har varit på mycket länge, blodtrycket var praktiskt taget normalt och vågen visade 49kg!! Åh jag kunde knappt tro det när jag såg det! Okej det var en helt annan våg än den jag brukar ställa mig på och jag vet att det kan skilja väldigt mycket mella vågar, men jag tänker tänka att jag har lyckats gå upp 1,5kg den här veckan! :D 49kg betyder att jag har ett kilo kvar tills 50!!!!! Åh lyckan är verkligen total!! Det bubblar i hela mig! Jag skulle kunna ställa mig mitt i atrium och dansa här och nu, fast nej det hade jag nog ändå inte gjort ;) Tänk, för några månader sen hade jag fått panik, haft en extrem ångest och mått skit om jag hade sett det vågen visade nu på morgonen. Det har hänt mycket med mig om man säger så och jag måste säga att jag föredrar denna nya Sanna!

 

Det var bara detta jag hade att säga, var lite tvungen att dela med mig av min glädje så att jag inte spricker! ;)

Puss och kram<3

 

 

Hej på er!

 

Fredag idag och jag har varit och kollat mina värden på BUP. Dessvärre pekade det lite neråt idag, men om man jämför med för två veckor sedan så är värdena ändå bra. Vågen visade minus 3hg, pulsen låg på 58, blodtryck på 106/56 och tempen på 37 grader. Men jag tänker inte låta detta lilla bakslag göra mig nedstämd! Nej det gäller bara att lägga i ytterligare en växel och köra järnet veckan som kommer! Jag har ju dragits med en förkylning nu i några dagar vilket kan påverka det hela på lite olika sätt, men förhoppningsvis är den snart historia! Jag känner mig i alla fall mycket piggare vilket är skönt!

Nu ska jag och min syster ta en liten runda med hunden innan maten och senare ikväll hittar man mig med två av mina fina vänner! Ha en riktigt bra fredagkväll!

Puss och kram <3

 

 

 

Jag har aldrig under min sjukdomsperiod räknat kalorier. Jag övervägde det många gånger, men orkade aldrig ta tag i det hela då jag insåg att det skulle ta upp väldigt mycket av min tid. Tid som jag hellre la på min träning istället. För bara att hinna med all den träning som jag "var tvungen till" krävde mycket planerande och om något inte följde mina planer vändes min värld upp och ner. När jag nu tänker tillbaka på det hela förstår jag inte hur jag orkade! Jag förstår inte hur jag kunde känna mig så misslyckad om jag bara hann springa 50 minuter istället för de 60 som jag planerat eller hur förbannad jag kunde bli om jag inte fick äta det jag hade planerat utifrån min träning. Eller jag förstår hur jag kände, men inser nu att det var väldigt korkat och verkligen inte friskt!

Men något som jag nästan alltid tog mig tid till var ändå att kolla vad allt jag åt hade för ingredienser och framför allt hur mycket kolhydrater det innehöll. För min del har nämligen rädslan för kolhydrater oftast varit strakare än rädslan för den totala mängden kalorier. Så att sluta kolla innehållsförteckningen på allt jag äter har varit en väldigt stor förändring för mig, men det har samtidigt gjort det lättare för mig att äta. Det är enklare att tänka bort att något innehåller socker och mycket kolhydrater etc när man inte har sett det skrivet svart på vitt. Att inte titta på innehållsförteckningen har varit till att släppa lite på mitt starka kontroll behov vilket faktiskt har visat sig vara till en stor lättnad! Att inte veta exakt vad något innehåller gör det inte lika svårt att säga till mig själv att det är okej att äta det och att min kropp behöver det!

 

Imorse när jag skulle äta frukost låg det framme ett bröd som jag inte har ätit på väldigt länge! Det varen ljus sort utan nyckelhållsmärkning, men då jag nu vet hur jag ska hantera mina känslor angående det kunde jag med gott samvete ta för mig! Det hela kändes riktigt bra medan jag stod där och förberedde mina mackor, i huvudet var allt lugnt och jag såg fram emot att få avnjuta min frukost. Men när jag sedan skulle lägga undan det brödet som blev över råkade jag kasta ett öga på innehållsförteckningen och fick då en stor klump i magen när jag såg hur mycket kolhydrater det innehöll, att det bara innehöll vitt vetemjöl och att socker stod som tredje ingrediens! (Ordningen på ingredienserna talar ju om vad det finns mest av osv.) Jag började genast känna avsmak, kunde känna ångesten komma smygande och började verkligen att ångra mitt val av frukost. Varför hade jag inte valt ett nyttigare bröd? Men sedan insåg jag vad som höll på att hända och sa till mig själv att jag inte hade någon som helst anledning till att få dåligt samvete. Detta var det bröd jag ville äta och skulle då självklart äta det, strunt samma vad det innehåller! Min kropp behöver ändå all energi den kan få! Jag tog ett djupt andetag, stoppade undan brödet och åt därefter frukosten jag hade förberett utan ånger! Måste få säga att jag är lite stolt över mig själv!

 

Så från och med nu tänker jag inte titta på någon innehållsförteckning, i alla fall inte på ett bra tag! För varför oroa sig för vad saker innehåller? Det viktigaste är att min kropp får vad den behöver och att jag äter sådant jag tycker är gott!

 

 

 

Sitter i soffan med en fisande lillasyster bredvid mig och tittar på Lets Dance, en typsik fredagkväll hemma hos familjen Nyberg med andra ord! Jag gjorde tidigare klart en biologiinlämning som jag har skrivit på från och till hela veckan. Åh... den där känslan av att ha lagt ett prov bakom sig eller skrivit klart en inlämningsuppgift är väl helt underbar!

 

Idag lämnade jag BUP med lite blandade känslor. Vågen visade plus 2hg vilket självklart är bättre än minus, men jag hade ändå hoppats på lite bättre siffror. En puls på 50, blodtryck på 101/58 och en temp på 35,8 är också ganska så låga värden, ingen större förbättring där heller alltså. Jag vet att det kommer ta tid, men det hindrar mig inte från att önska att allt ska gå på ett ögonblick. Att imorgon vakna med en frisk och helt återställd kropp! Trots att Katarina min behandlare säger att allt kommer stabilisera sig så är jag rädd. Inte över vikten, men över de somatiska värdena. Jag är rädd för att jag har ansträngt min kropp så pass att den kanske aldrig kommer att bli helt bra. Därför blir jag både rädd och besviken när det inte händer något! I knoppen börjar det kännas bra, riktigt bra till och med, så då är det lite frustrerande när inte kroppen hänger med! Men det gäller väl att ha tålamod och tänka positivt!

Positivt tänkande Sanna, positivt tänkande!

 

Nu ska jag släppa blicken från datorn och lägga mer fokus på tv:n. Ha en fortsatt bra kväll!

 

Puss&Kram <3

 

 

Man försöker prata med personen, försöker hjälpa, man vill av hela sitt hjärta att hen man har framför sig ska bli frisk. Man förstår inte varför personen bara står där, tyst som en mus utan att se en i ögonen. Man försöker få kontakt men det känns inte som att något man säger når in. Hen bara står där, vägrar att lyssna och verkar bara tänka på sig själv. Man försöker förstå vad som rör sig där inne i huvudet, men det är helt omöjligt. Varför vill hen inte lyssna? Vill hen inte bli frisk? Man tänker att "hur svårt kan det vara?" Det är ju bara att ta en macka, stoppa den i munnen tugga och svälja, ingen Big Deal! Man är orolig och trött, man orkar inte ha det såhär längre! Man vill ha tillbaka den där gamla personen, inte den här nya som man inte känner igen, inte förstår sig på och som man inte har någon riktig kommunikation med. Visst vissa stunder ser man glimten av den där gamla glada personen, men så helt plötsligt är hen som bortblåst. Allt man vill är att hjälpa till, allt man vill är att hen ska bli frisk, men inget man gör eller säger fungerar. Man känner sig maktlös, frustrationen och oron övergår i ilska! Man är så j*vla trött på den här skiten!

 

 

 

 

 

En sak som kan bli lite jobbig framöver är att se den fysiska förändringen som kommer att ske med min kropp. Det är som sagt några kilon som jag ska gå upp i vikt och de måste självklart lägga sig någonstans. Jag vet att jag inte kommer att bli tjock av att gå upp de kilona, då det är en normalvikt och inte övervikt jag ska nå upp till, men när jag har blivit van att se mig själv som jag ser ut nu så kommer jag såklart att se allt större ut med tiden. Trots att jag vet att större i mitt fall är lika med bra och hälsosammare så kan det ändå kännas lite obehagligt och aningen jobbigt. En del av mig längtar efter en mer kvinnlig kropp, den där lite kruviga kroppen ni vet. Men samtidigt så finns det ändå en rädsla inom mig.

 

Jag tror att de flesta drömmer om den här "drömkroppen" den där perfekta kroppen som man så gärna skulle vilja ha. Har jag inte rätt i att vi alla dessutom har någon del på kroppen som vi är mindre nöjda med? Jag har det i alla fall och är det inte så att det är dessa delarna som man sedan fokuserar på när man tittar sig själv i spegeln? Jag har insett att det är något som i alla fall jag har gjort och stundtals fortfarande gör och att det är något som jag måste sluta med. Jag måste sluta att leta upp "felen" på mig själv, sluta att jämföra mig med andra och helt enkelt acceptera och vara nöjd med den jag är och hur jag ser ut!

 

Jag har kommit på att jag ska förändra bilden av min "drömkropp". Saken är den, när det gäller den här drömkroppen, att det är kanske inte en kropp som man kan få oavsett hur mycket man tränar, går ner i vikt etc. Vi har alla olika kroppsuppbyggnad och därför olika förutsättningar vilket betyder att man kanske inte kan få den där rumpan, de där benen eller de där höfterna som man drömmer om. Därför ska man heller inte jämföra sig med andra, vi är för olika helt enkelt! Min nya drömkropp har inte med det yttre, utan med det inre att göra. Min drömkropp är nu en frisk och hälsosam kropp! En kropp som man kan känna sig stark och framför allt lycklig i! För enligt mig spelar det faktiskt ingen roll att man skulle ha den mest perfekta kroppen om man ändå inte känner sig glad.

 

Jag ska nu helt enkelt försöka att börja se mig själv med nya ögon, sluta fokusera så mycket på det yttre och tänka mer på det inre. För vad spelar egentligen det yttre för roll? Att man mår bra både fysiskt och psykiskt är väl ändå det viktigaste? Jag ska börja acceptera mig själv för den jag är och hur jag ser ut. Det är faktiskt den bästa vägen för att bli vän med sig själv, den bästa vägen för en bra självkänsla! Och är det inte så att en person som är trygg i sig själv faktiskt blir lite vackrare?

 

När jag nu tänker om i detta så tror jag faktiskt att min kroppsliga förändring inte kommer kännas lika jobbig och obehaglig! Jag tror att jag kommer trivas mer med mig själv och se förändringarna som något positivt för mig och min kropp! Vi måste komma ihåg att vi alla är unika och vackra på våra egna sett! Att det viktigaste faktiskt är hur vi mår och inte hur vi ser ut! 

 

Ha en fortsatt bra dag, ta hand om dig och var nöjd med dig själv! 

 

Puss&Kram =)

 

 

 

 

 

 

Godmorgon världen!

 

Igår gick jag runt i vårjackan utan att frysa! Det går åt rätt håll eller vad säger ni? Vinterjackan får dock hänga framme ett bra tag till för om jag skulle plocka undan den skulle det säkerligen bli kyligare igen. Det brukar vara så, tar man med sig paraplyet regnar det inte men lämnar man det hemma börjar garanterat de små dropparna att falla från himlen och det samma gäller säkert med kylan och vinterjackan. Känns bäst att inte ta några onödiga risker i alla fall!

 

Något som slog mig igår var att sen dess jag vågade ta steget mot min anorexi så har jag blivit mer öppen. Jag släpper in mina nära och kära på ett helt annat sätt och kan faktiskt ta emot hjälp. Innan var jag instängd som i min egna lilla bubbla. Jag ville inte riktigt lyssna och ta till mig av vad de andra sa och kunde/ville inte ta emot den hjälp som erbjöds mig. Jag ville inte prata om något som hade med anorexi att göra och ville heller inte se allvaret i det hela. Då tyckte jag att det kändes bäst, men nu i efterhand förstår jag att det bara gjorde att jag kände mig ännu mer ensam. Egentligen ville jag nog ha hjälp, där innerst inne fanns en ledsen Sanna som skrek efter den. Men det där hemska monstret ville inte att jag skulle bli frisk, det ville och vill fortfarande vara kvar där inne i mitt huvud och försöka få mig att göra saker som bara förstör för mig själv. Så därför fick det mig att tro att alla de andra var onda, att de inte alls ville hjälpa mig och att jag skulle klara allt så himla mycket bättre på egen hand. Men jag inser nu att det är helt fel, att jag har blivit grundlurad. Jag inser att detta är en sjukdom som kräver att man har stöd runt omkring sig, för att ta sig ur den på egen hand är både fruktansvärt svårt och man känner sig så väldigt ensam! Så jag vill uppmana alla där ute att försöka ta emot hjälpen! Stäng inte in er i er egna lilla bubbla där monstret har makten! Försök tänka realistiskt, stämmer det verkligen att de som har känt er i hela era liv vill förstöra för er? Jag förstår nu att det var helt fel att tänka så, men jag vet också att det är ganska lätt i det läget att göra det. Jag kan i alla fall konstatera att allt känns mycket bättre när man släpper in folk runt omkring sig, faktiskt lyssnar på vad de har att säga och tar emot deras hjälp! Man ska inte se sig som en svag person som behöver hjälp, utan som en stark person då man har insett att hjälp är något man behöver och man tillåter sig att ta emot den! 

 

Ha nu en bra dag! =)

 

 

Godmorgon allihopa och välkommen ljuvliga lördag!

 

Har nyss ätit en lång och härlig frukost! Jag älskar och har alltid älskat helgfrukostar! Att ha tiden att göra sig något riktigt gott och sedan kunna sitta och äta det utan att ha något att stressa iväg till! Det är lyx om ni frågar mig! Och idag när jag tillåter mig och klarar av att äta sådant som innan var "förbjudet" i min värld blir det hela om möjligt ännu bättre! Dessa "förbjudna" livsmedel som jag har avstått från allt för länge har jag liksom intalat mig själv att jag inte tycker om, att det inte är gott och jag har sagt till mig själv att jag helt enkelt inte vill äta dem. Och tänker man på ett visst sätt tillräckligt länge och tillräckligt ofta så börjar man faktiskt till slut att tro på det. Men oj vad jag har ljugit för mig själv! De där livsmedlen är ju inte alls äckliga, tvärtom, de är ju sååå goda! Jag tycker ju visst om dem och ärligt talat så har jag nog egentligen inte alls velat avstå från dem. Det har varit det där anorexi-monstret som har spökat i mitt huvud. Det har fått mig att ljuga för mig själv och har gett mig dåligt samvete och ångest om jag åt något av det där "förbjudna".

 

Men idag är det annorlunda! Ångesten finns inte där på alls samma sätt längre, vissa gånger är den till och med som bortblåst! Och om monstret skulle börja viska i mitt öra så kan jag nu sätta silvertejp om dess mun och säga till den att jag inte alls blir misslyckad eller tjock om jag äter av det där som innan var "förbjudet". Detta är en stor befrielse ska ni veta! För varför ska man avstå från att äta sådant som man tycker om? Jag vet att jag innan har uppmanat er att äta vad ni känner för, att man inte ska se det som en synd att äta lite godis då och då och att man ska tillåta sig att verkligen njuta av det man äter. Det var då även en uppmaning till mig själv, men då var jag inte redo riktigt än. Jag var inte redo att handskas med ångesten och monstret inom mig, men idag är jag det! Så nu kan jag med gott samvete, igen, uppmana er att äta det ni känner för, att det inte är farligt att äta lite "onyttigare" emellanåt och att ni inte ska se lördagsgodiset som en synd utan faktiskt njuta av det! För jag inser nu vilken idiot jag har varit som har avstått från det jag älskar! Vi lever bara en gång så varför inte njuta av livets goda liksom?

 

Jag har fortfarande svårigheter när det kommer till vissa livsmedel, då framförallt de lite sötare och "onyttigare" varianterna, men verkligen inte på samma sätt som innan! Jag tror att man ska ta det hela lite succesivt, utmana sig lite smått hela tiden istället för att bom pang äta en hel chokladtårta! Jag känner i alla fall att dessa små utmaningarna, de små framstegen, stärker mig för varje gång och jag är helt säker på att jag i framtiden kommer att kunna äta precis vad som helst utan några jobbiga känslor som knackar på! Jag har alltid kunnat tvinga i mig en tårtbit, men det har verkligen inte varit med nöje och inte har jag mått bra efteråt, så att bara kunna äta en mindre bit kaka utan någon ångest kommer vara ett stort genombrott för mig och därefter en större bit och efter det kanske två!

 

Jaha, ännu en gång blev det ett mycket längre inlägg än vad som var tänkt! Jag hade egentligen bara tänkt titta in och önska er en bra lördag haha! ;)

 

Så ha nu en bra lördag allesammans, ta hand om er själva och varandra och kom ihåg att det är okej att njuta av livets goda! Jag säger inte att ni ska äta godis och dricka läsk varje dag, för det är faktiskt inte bra och hälsosamt för någon, men jag tycker att man med gott samvete ska äta det man tycker om och känner för att äta!

 

Puss&Kram =)