Att ta emot hjälp

 
 
 
Godmorgon världen!
 
Igår gick jag runt i vårjackan utan att frysa! Det går åt rätt håll eller vad säger ni? Vinterjackan får dock hänga framme ett bra tag till för om jag skulle plocka undan den skulle det säkerligen bli kyligare igen. Det brukar vara så, tar man med sig paraplyet regnar det inte men lämnar man det hemma börjar garanterat de små dropparna att falla från himlen och det samma gäller säkert med kylan och vinterjackan. Känns bäst att inte ta några onödiga risker i alla fall!
 
Något som slog mig igår var att sen dess jag vågade ta steget mot min anorexi så har jag blivit mer öppen. Jag släpper in mina nära och kära på ett helt annat sätt och kan faktiskt ta emot hjälp. Innan var jag instängd som i min egna lilla bubbla. Jag ville inte riktigt lyssna och ta till mig av vad de andra sa och kunde/ville inte ta emot den hjälp som erbjöds mig. Jag ville inte prata om något som hade med anorexi att göra och ville heller inte se allvaret i det hela. Då tyckte jag att det kändes bäst, men nu i efterhand förstår jag att det bara gjorde att jag kände mig ännu mer ensam. Egentligen ville jag nog ha hjälp, där innerst inne fanns en ledsen Sanna som skrek efter den. Men det där hemska monstret ville inte att jag skulle bli frisk, det ville och vill fortfarande vara kvar där inne i mitt huvud och försöka få mig att göra saker som bara förstör för mig själv. Så därför fick det mig att tro att alla de andra var onda, att de inte alls ville hjälpa mig och att jag skulle klara allt så himla mycket bättre på egen hand. Men jag inser nu att det är helt fel, att jag har blivit grundlurad. Jag inser att detta är en sjukdom som kräver att man har stöd runt omkring sig, för att ta sig ur den på egen hand är både fruktansvärt svårt och man känner sig så väldigt ensam! Så jag vill uppmana alla där ute att försöka ta emot hjälpen! Stäng inte in er i er egna lilla bubbla där monstret har makten! Försök tänka realistiskt, stämmer det verkligen att de som har känt er i hela era liv vill förstöra för er? Jag förstår nu att det var helt fel att tänka så, men jag vet också att det är ganska lätt i det läget att göra det. Jag kan i alla fall konstatera att allt känns mycket bättre när man släpper in folk runt omkring sig, faktiskt lyssnar på vad de har att säga och tar emot deras hjälp! Man ska inte se sig som en svag person som behöver hjälp, utan som en stark person då man har insett att hjälp är något man behöver och man tillåter sig att ta emot den! 
 
Ha nu en bra dag! =)
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

SannaCeciliaNyberg.blogg.se

En blogg om allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0