Detta var en kommentar som hade trillat in här på bloggen igår och jag kände att jag ville skriva några ord om saken. För det första vill jag säga att sådana här kommentarer verkligen stärker mig och det tackar jag för. Att känna att andra där ute tror på en och vill en väl är en varm och behaglig känsla! Jag känner att jag har ett starkt behov av att skriva av mig om min sjukdom. Jag känner att det hjälper mig otroligt mycket på min väg och att jag samtidigt hjälper andra som sitter fast i samma klister gör mig väldigt glad! För ingen, verkligen ingen förtjänar att hamna i det mörker! Om du känner igen dig i mina inte så sunda beteenden och de mörka tankar jag har haft så är mitt bästa råd att försöka göra något åt saken. Ju längre man väntar, ju svårare blir det! Och meningen är inte att man ska klara det själv, vissa gör det, men oftast behöver man hjälp vilket man inte ska skämmas över. Som ni vet förnekade jag det hela och ville inte ha någon hjälp, men det var inte förrän jag accepterade allt och insåg att hjälpen var något som jag behövde som jag kunde börja min väg mot ett friskt liv! Jag skulle vilja säga att bara om man har insett att allt inte står rätt till har man kommit en bit på väg. Det betyder att den där hemska rösten (den som låter som ens egen men som styrs av sjukdomen) inte har hela övertaget där inne. För mig var rösten en trygghet, men jag inser nu att man kan leva så mycket bättre och må så mycket bättre om man vågar gå emot den! Men just på grund av att den är en sådan trygghet kan det vara väldigt svårt att inte lyssna på den. Man känner sig då lite som bambi på hal is och ångesten kan ta överhand. Det är där hjälpen kommer in! Någon som kan stötta en i de svåra stunder och göra det hela enklare. Det är tufft, ja fy vad jobbigt det kan vara, men det går och det får man aldrig glömma bort!

Du som har skrivit inlägget ovan verkar vara en riktigt trevlig person och jag tackar dig för att du gjorde min morgon och hoppas att vi kan kämpa tillsammans!