Ett försök till att reda ut saker och ting
Man försöker prata med personen, försöker hjälpa, man vill av hela sitt hjärta att hen man har framför sig ska bli frisk. Man förstår inte varför personen bara står där, tyst som en mus utan att se en i ögonen. Man försöker få kontakt men det känns inte som att något man säger når in. Hen bara står där, vägrar att lyssna och verkar bara tänka på sig själv. Man försöker förstå vad som rör sig där inne i huvudet, men det är helt omöjligt. Varför vill hen inte lyssna? Vill hen inte bli frisk? Man tänker att "hur svårt kan det vara?" Det är ju bara att ta en macka, stoppa den i munnen tugga och svälja, ingen Big Deal! Man är orolig och trött, man orkar inte ha det såhär längre! Man vill ha tillbaka den där gamla personen, inte den här nya som man inte känner igen, inte förstår sig på och som man inte har någon riktig kommunikation med. Visst vissa stunder ser man glimten av den där gamla glada personen, men så helt plötsligt är hen som bortblåst. Allt man vill är att hjälpa till, allt man vill är att hen ska bli frisk, men inget man gör eller säger fungerar. Man känner sig maktlös, frustrationen och oron övergår i ilska! Man är så j*vla trött på den här skiten!
Jag kan tänka mig att detta är vad en förälder/syskon etc. känner när de står där inför en person med anorexi. Maktlöshet, hopplöshet, frustration och med denna frågan varför. Varför kan hen bara inte äta? Varför lyssnar hen inte? Varför gör hen såhär mot oss? Varför, varför, varför......
Men ni, föräldrar/syskon etc, måste komma ihåg att det inte bara är eran dotter, son, syster, bror eller vän som står där. Där inne hos dem finns ett mörker som skymmer det mesta. Ett monster som får dem att tänka hemska saker. Det är monstret som gör att ni inte får någon kontakt och som gör att ni inte längre känner igen personen framför er. Det är monstrets avsikt att förstöra för allt och alla. Monstret får er att bli till fienden och öppnar man upp sig för sina fienden så är man svag, man känner sig misslyckad och förlorar kontrollen. Tro inte för en sekund att de inte lyssnar. De hör allt ni säger, men monstret säger samtidigt till dem en massa annat. Det bästa ni kan göra är inte att skrika åt dem, för de hör er redan. Skrikandet får bara helt motsatt effekt. Det ni kan göra är att finnas där, stötta och visa att ni bryr er. Det kanske inte känns tillräckligt, men jag skulle vilja påstå att det är det bästa ni kan göra. Det verkar kanske som att de inte vill ta emot ert stöd eller hjälp, men tro mig innerst inne skriker den riktiga hon eller han efter hjälpen!
Det finns tyvärr ingen knapp ni kan trycka på för att hen ska bli frisk. Steget för att bli frisk är något som hen själv måste ta och detta kan ibland ta tid, men ni måste låta det ta den tiden. Ju mer ni försöker jäkta på ju längre tid tar det. Ni måste ha tålamod och fortsätta att bara finnas där. När hen är redo kommer hen ta steget, var så säker på det! För tro inte för en sekund att hen inte vill bli frisk! Det är ett riktigt helvete att leva med sjukdomen, men tyvärr kan det vara så fruktansvärt svårt att ta sig ur den! Sina tankar, sin inre rösten, är något som finns där inne hela tiden, det är inget som går att stänga av bara sådär. Men ni får inte sluta hoppas på att hen kan bli frisk! För tror inte ni på att där finns en ljus framtid så tror inte er dotter, son etc det heller!
När det gäller de där "varför" frågorna så kan det mycket väl vara så att hen faktiskt inte har några svar. Monstret är där inne och rör runt så mycket att man till slut inte vet ut eller in. Men att äta den där mackan är inte så lätt som ni tror. Jag har till mig själv många gånger tänkt att "skärp dig nu Sanna, det är ju bara att äta, alla andra kan ju" men det gick bara inte. Monstret var för starkt och jag för svag. Att äta den där mackan, som för er är som den enklaste sak i världen, kan kännas som att behöva äta glödande lava för er dotter/son etc, och det tror jag inte att ni heller hade klarat av.
Jag förstår att ni kanske känner er värdelösa och att inget ni gör hjälper, men håll ut! Påminn varandra om att det är monstret som förblindar hen och att hen innerst inne förodligen känner sig lika förvirrad och vilsen som ni. Försök hålla frustrationen inne och finnas där. Just nu kanske er hjälp inte uppskattas och kan därför kännas rätt oduglig, men en dag kommer er dotter, son, syster, bror eller vän förmodligen att tacka er!
Kommentarer
Tove
Jag läste din fina kommentar innan Sanna! Jag har svarat på min blogg och uppskattar din hjälp jättemycket.
Riktigt bra skrivet som vanligt! Det känns som du förstår vad jag känner emot mina föräldrar och vad dem känner emot mig. Vi får så knäppa tankar och tvång av den här sjukdomen. Tvång att styra och inte prata. Precis som du säger tycker jag att föräldrarna bara ska finnas där, som en tröst. Störtning är bra men inte press och våld. Du är otroligt stark och duktigt Sanna! Jag inspireras varje dag av din blogg och din framgång. Dessutom är du en klok och trevlig person med vackert utseende och gott hjärta. Vad mer kan man önska sig? Ingenting i mina ögon. Förutom ett liv utan ångest såklart :)
Kram
Svar:
SannaCeciliaNyberg
Trackback
