Anorexia = en hemsk sjukdom

 

 

 

Hej på er!

 

Som ni säkert vi detta laget har förstått så har denna vecka varit en väldigt speciell och rörande vecka för mig! Jag känner mig nu redo att dela med mig av något som har tyngt mig en väldigt lång tid, något som jag har valt att inte gå in så djupt på här i bloggen innan. När man skriver en blogg kan man välja vad man vill skriva och även lite hur man vill att människor ska uppfatta en. Jag har bara valt att visa upp den glada, optimistiska och kloka Sanna här, men det har länge funnits en mycket olycklig Sanna också. En Sanna som har varit förblindad av ett mörker och faktiskt inte mått bra överhuvudtaget. Men det är väl rätt naturligt att man vill visa upp sig från sin ljusa och bra sida? Man vill att folk ska se en som normal med helt vanliga bekymmer. Anledningen till att jag nu öppnar upp mig är inte för att jag vill ha er medkänsla eller något sådant. Jag gör det för att jag känner mig redo och för att jag tror att det kan hjälpa mig och förhoppningsvis även andra där ute! Ingen, absolut ingen, är värd att ha det helvetet jag har haft! Om det är något som jag dock hade uppskattat så är det erat stöd, för nu börjar min kamp på riktigt. Det är absolut inget jag kräver av någon, men visst är det alltid skönt att ha något att luta sig emot när det känns jobbigt och tufft? Att ha något som kan hjälpa en att vara kvar på stigen och inte halka! Jag vill varna för att detta inlägg kan bli aningen rörigt och antagligen ganska så långt, men jag känner att jag har ett behov av att skriva av mig och det är upp till var och en om man orkar läsa eller inte! :)

 

Som jag har skrivit innan mår min kropp föt tillfället inte jättebra då det har funnits en väldig obalans när det gäller träning och intag av mat. Detta stämmer, men är väl inte riktigt hela sanningen. Det är nämligen så att jag ett rätt bra tag har lidit av sjukdomen Anorexia. För er som inte är bekant med sjukdomen så är det en sjukdom där man har ett mycket osunt förhållande till mat och träning. Jag hade väldigt länge svårt att acceptera att jag faktiskt led av sjukdomen då jag inte ansåg mig vara en anorektiker. Jag tänkte att anorektiker var sådana som kräktes och nästan inte åt något alls, men så behöver det inte vara. Idag har jag accepterat det hela och insett att det inte är något att skämmas för, men jag har inte velat prata om det innan då jag som sagt har skämts något fruktansvärt över det hela. Om någon för fem år sedan hade sagt till mig att jag skulle drabbas av sjukdomen hade jag nog skrattat åt dem och sagt att "nej du, det kommer aldrig hända mig". Hm.. så fel man kan ha va?

 

Varför just jag drabbades kan jag inte svara på för jag vet helt enkelt inte. Det hela började så smått med att jag en dag bestämde mig för att bli mer hälsosam, äta nyttigare och träna lite mer. Anledningen till det var för att jag ville må bra och få den där "drömkroppen" ni vet. Alla har vi väl någon kroppsdel på sig själv som man inte är helt nöjda med och visst har väl alla en rätt bra bild av hur man skulle vilja se ut? Till en början funkade det hur bra som helst. Det fanns en balans i mat och träning och jag mådde hur bra som helst både fysiskt och psykiskt. Tyvärr höll det sig inte så. Jag började träna allt mer och blev ännu nyttigare. Mycket som innan varit nyttigt blev plötsligt onyttigt och jag började dra in på maten. Träningen blev mer och mer ett tvång och det utvecklades en ångest kring mat, träning och ätande, anoerxi-monstret hade flyttat in i mitt huvud.

 

Som jag har skrivit i detta inlägg så blev jag inlagd ett dygn i slutet av åttan då det hela hade gått alldeles för långt och mina värden inte alls var som de skulle. Jag fick träningsförbud och regelbunden kontakt med BUP (barn och ungdoms psykiatrin). Under sommaren som gick blev värden och vikt mycket bättre och under hösten fick jag så smått börja träna igen. Efter mycket om och men verkade jag till slut vara helt återställd och släppte kontakten hos BUP och fick köra på som vanligt igen. Tyvärr så hade det lilla monstret inte försvunnit helt. Det gömde sig någonstans i mitt huvud och bara väntade på rätt tillfälle att hoppa fram igen. Jag försökte att inte lyssna men det till en början, men det var allt för svårt att låta bli. Detta är ett starkt bevis på att det inte är lätt att bli av med en sådan här sjukdom!

 

Under hösten nu på gymnasiet blev det igen för mycket träning samtidigt som intaget av mat blev för dåligt. Ja vi vet ju alla vad det ledde till och i november fick jag alltså återigen träningsförbud då vikt och värden inte var som de skulle ännu en gång. Den här gången var mitt fysiska hälsotillstånd inte riktigt lika allvarligt, men i psyket var allt värre. Inget som jag visade utåt till omgivningen såklart, men så var det. Denna gången var andra gången jag hamnat i samma situation och jag skämdes därför ännu mer. Denna gången var jag även äldre, ville därför vara mer självständig och var inte lika mottaglig för den hjälp som erbjöds mig. Många tänker säkert att det kan väl inte vara så svårt att bli frisk? Det är ju bara att börja äta och sluta träna så löser allt sig!. Jag har även fått många kommentarer som ja men nu kan du ju proppa i dig hur mycket onyttigheter som helst! Men jag tror att alla anorektiker där ute håller med mig om att så inte är fallet! Det är inte att bara börja äta och sluta att träna och att proppa i sig glass, godis och McDonalds är liksom helt uteslutet. Vanliga personer har säkert svårt att se problemet med det hela och saken är den att jag tror aldrig riktigt att de kan förstå. Det är knappt själv att jag sätta ord på känslorna men det jag kan säga är att det går bara inte! I sådana lägen känner man sig väldigt ensam som anorektiker. Det känns inte som att någon förstår en, att alla bara försöker lura en och man blir väldigt ensam trots att man är omgiven av en himla massa männsikor som bara vill en väl. Den enda man litar på, den enda som man tycker förstår hur man känner och som får en att "må bra" är faktiskt monstret. Monstret som egentligen är den som luras och förstör för en blir till ens vän och de som faktiskt försöker hjälpa och komma med goda råd blir till fienden.

 

Som med de flesta sjukdomar så finns det up and down perioder. Det har funnits stunder då jag har haft hopp, då jag har kunnat skjuta monstret en bit bak i huvudet och kunnat tänka realistiskt. Stunder då jag har sett en ljus framtid och tänkt att nu så ska jag bli frisk! Men så minuterna senare är allt förändrat. Man ser ingen framtid, inget ljus och det enda man känner är hopplöshet och att man lika gärna kan strunta i allt. Det kan gå på ett ögonblick och så fort man visar den minsta svaghet är monstret där och viskar i ens öra. Man blir faktiskt två helt olika personer, det kan min familj helt klart intyga. Det har funnits stunder då jag inte har vetat vad jag gör, stunder då jag har varit så arg, ledsen och besviken att jag helt förlorat kontrollen och faktiskt blivit rädd för mig själv. Det är ingen rolig känsla att tappa sig själv, den man egentligen är, på det sättet!

 

Jag har alltså haft träningsförbud sedan i november, men det har inte skett någon märkbar förbättring sen dess. Anledningen är att jag inte har varit redo, inte varit stark nog att våga gå emot monstret. Den ena delen av mig har velat bli frisk, har velat att vågen skulle visa på plus och velat kämpa. Den andra delen har inte velat bli frisk, den har varit rädd. Rädd för att tappa den kontroll som man anser sig ha, rädd för att om vågen börjar visa på plus så kommer den aldrig att stanna. Den delen har även varit en väldigt trotsig och envis del i den bemärkelsen att den inte har velat göra de som försökt hjälpa mig till lags. Den har tänkt att får jag inte göra det på mitt sätt så vill jag inte. Åh detta är verkligen svårt att förklara, man har som två röster i sitt huvud fast de låter ändå som en och samma. Jag blev i alla fall galen av att inte få träna och göra det jag älskar vilket har lett till att jag har tjuvtränat. Detta är inte något jag är stolt över överhuvudtaget. Det är inte heller något jag har njutit av att göra, men jag har ändå varit tvungen till, det och att om det går dra ner på maten. Jag har hela tiden vetat att maten är min medicin och att tjuvträningen har varit som att leka med döden, men jag har ändå inte kunnat sluta. Det har som sagt funnits stunder då jag har sagt till mig själv okej nu får det vara bra, detta är de sista upphoppen eller de sista armhävningarna, men en timme senare eller när någon i min närhet ska ut och träna rasade det lilla motstånd som jag lyckats bygga upp. Lockelsen blev helt enkelt för stor. Man skulle nog kunna jämföra det lite med en alkoholist. För stunden när man dricker känner man sig tillfreds, men ett tag efter har det släppt och man måste ha mer.

 

Då inget har verkat hjälpa mig i min väg till tillfrisknad så föreslog de på BUP att jag skulle testa åka på Multifamily. En slags familjeterapi där flera familjer med samma problem träffas. Jag ville inte alls och var så negaitivt inställd till det hela. Jag sa gång på gång att det inte skulle hjälpa mig, att det skulle vara helt onödigt. Men min mamma gav sig inte och till slut gick jag väldigt motvilligt med på det hela bara för att göra min familj nöjd. Det är där vi har varit denna veckan. Jag och fem andra familjer har träffats dessa fyra dagarna nere i Lund och under ett helt år kommer vi att sammanlagt att träffas sex gånger till. Jag ville inte erkänna det för någon, speciellt inte för mamma, men redan efter första dagen tyckte jag att hela family grejen kändes riktigt bra! Jag fick träffa fem andra tjejer med samma problem som jag. Äntligen fanns det andra som verkligen förstod hur jag kände det. Vi var alla så olika men ändå så väldigt lika. Redan efter första dagen kändes det som att jag hade känt dem i flera år och att de kände och förstod mig bättre en många andra i min närhet. Vi lever och har alla levt med samma slags monster och att få prata med någon som visste vad man pratade om och även höra de säga saker som jag kunde relatera till och känna att "precis så är det", har varit så otroligt skönt. Jag kände att jag inte är ensam i det hela, att det finns fler därute som känner precis som mig och att jag alltså kanske inte är helt värdelös trots allt. Ett hopp började ta form inuti mig och i onsdags, den 3 april hände det äntligen. Det jag har väntat på så väldigt länge nu!

 

Jag satt där vid matbordet och helt plötsligt bara bestämde jag mig, jag kom till insikt att jag inte vill leva mitt liv såhär längre! Så har jag i och för sig tänkt länge, men inte med samma beslutsamhet som i onsdags. Jag vill kunna träna, njuta av all mat och framförallt vara fri! Anorexi-monstret ska utrotas! Jag kände att nu får det vara nog, jag måste sluta med min tjuvträning och slarvande med mat, för annars kommer jag fortfarande att sitta här om ett halvår och vara samma fånge som jag är idag. För det är vad man är, en fånge i sitt eget hem! Det är ingen som vinner på det jag gör, inte jag och inte heller mina nära och kära som jag älskar över allt annat. Visst, när jag har tjuvtränat och struntat i att äta det där sista på tallriken har jag mått bra, riktigt bra till och med, men i längden gör jag inte det. Och jag vill ju inte ha det såhär och om jag fortsätter på samma bana så kommer jag aldrig härifrån! Visst har jag stundtals kunnat tänka i dessa banor, men aldrig riktigt lyckats komma till den förståelse jag fick i onsdags. Förståelsen om att jag har varit så blind! Allt jag har gjort för att må bra har haft helt motsatt effekt. Det är anorexi-monstret som har gått med vinst och det alldeles för länge! Förloraren är och har hela tiden varit jag, jag och mina nära och kära! Men jag tänker inte vara förloraren längre, jag tänker bli vinnaren och dessutom en överlägsen sådan! Att jag nu äntligen är redo att ta detta stora och otroligt svåra steg, som tyvärr har tagit mig väldigt lång tid att bli redo att ta, tror jag mycket beror på hela Multifamily. Jag är så glad att mamma stod på sig och att de tog emot oss! Att ha fått träffa andra med samma problem som jag har hjälpt mig mer en vad jag någonsin vågat hoppas på, det och att ha fått se vad sjukdomen faktiskt ställer till med.

Jag vet att det inte kommer att bli lätt då den riktiga kampen för min del börjar nu, men med allt stöd runt omkring mig och min nyfunna beslutsamhet kommer jag att klara det! Nu j*vlar gäller det, jag ska fan ta mig ur det här, nu och en gång för alla! Såhär kände jag aldrig efter första omgången av min sjukdom. Jag har faktiskt inte känt mig så här glad, lättad och hoppfull på väldigt väldigt länge! När jag väl hade bestämt mig så kunde jag inte hejda tårarna. Jag har aldrig varit med om något liknande, men det var helt underbart! Sedan i onsdags känner jag mig faktiskt som en helt annan person. Sedan i onsdags har jag inte alls haft den ångest vid mat och träning som jag annars har haft. Jag har kunnat äta och njuta av saker som jag inte har kunnat äta och njuta av på länge och jag har kunnat sitta stilla långa stunder utan att drabbas av panik. Jag känner att nu när jag väl har bestämt mig så vill jag gå in för att bli frisk till 110%, för nu när jag väl har bestämt mig vill jag bli frisk så fort som det bara går! Ett som jag vet är ett väldigt orealistiskt mål är att vara med på änglamilen, men man ska aldrig säga aldrig eller hur? Om en månad hoppas jag i alla fall på att få ha tagit min första joggingtur! Jag känner att det är viktigt att ha saker att se fram emot, att känna hopp. Det gör det hela lite enklare. Sedan måste jag som sagt vara realist och även tänka på att det kan ta längre tid för kroppen att återhämta sig på riktigt och den här gången ska jag se till att den får all tid den behöver!

 

Jag hade glömt att livet kunde kännas såhär enkelt och att kunna se min familj i ögonen utan att få skuldkänslor känns så bra! Att få se den lättnad och lycka som de utstrålar får mig att känna mig överlycklig! Jag tror och hoppas att denna sjukdom i det långa loppet kommer att föra oss närmre varandra!

 

Jag ska försöka avrunda detta nu för ärligt talat orkar jag inte skriva mer, dock har det varit väldigt skönt att få skriva av sig! Men innan jag går ut och hjälper mamma vill jag bara skriva tack. Tack till alla som har orkat med mig och fortsatt att försöka hjälpa mig trots att jag inte har tagit emot hjälpen och betett mig så dumt. Jag vill även hälsa till alla där ute med anorexia att tro på er själva! Det går att bli frisk, det vet jag! Jag är inte frisk än, men jag har aldrig känt mig så hoppfull på att det går som nu! Kom även ihåg att du är en underbar person och att du inte får låta monstret förstöra hen. Det är inte du som är ond, det är monstret! Det finns så mycket fint med livet som är värt att kämpa för! Så kämpa och ge inte upp! Se dina mål, ta sikte, skjut iväg pilbågen och släpp den inte med blicken förrän den är framme vid målen! Du kan klara det!

 

Ha nu en fantastisk lördag!

 

Puss&Kram

Så fint och stark skrivet av dig Sanna! Jag heter Ingalill och jag är kollega till din mamma på förvaltningen i Klippan. Jag håller tummarna för dig och din familj, för detta kommer ni att klara tillsammans med familjen och vänner! Många kramar

Tänker på dig Sanna!<3
Styrkekramar till dig!

Kram Jonna

Du försöker verkligen få mig att börja gråta! Och du lyckades! Så underbart fint och rätt skrivet. Jag känner verkligen igen den där kämpa glöden sen multifamily. Det ska verkligen bli roligt att bli frisk från det här monstret. Nu kämpar vi tillsammans. Tillsammans är vi starka, du och jag!

Tusen kramar på dig Sanna

Starkt Sanna! Du klarar detta!
Fick tårar i ögonen när jag läste din historia, vet allt om lilla monstret... Va inte rädd för att be om hjälp när det känns tungt, du har många som stöttar dej!

Kramar och energi i massor från oss i skogen!

Vad glad jag är för din o din familjs skull!! Och så fint skrivet. Kom ihåg känslan du har nu om det skulle bli motigt nån dag - men jag tror att ju mer man drar ut monstren i solljuset desto mindre blir dom!
Lycka till!! Kram Marie på Ekebjär

Kära älskade Sanna! Vad glad jag blir att du tagit detta beslut! Här kommer en stor varm styrkekram till dig och hela familjen! Go Girl du kommer att fixa detta!!

Underbara unge! Håller alla tummar och tår för dig och familjen! Kramar i massor

Hej
Har precis läst vad du skrivit.Jag blev väldigt berörd av dina fina, ärliga ord. Du skriver jättebra! Ge aldrig upp.Kämpa på så är snart ditt liv underbart igen!

En stor kram från en som också varit sjuk i detta helvete. Men nu njuter av livet :)

Niclas Christoffer

Många STORA kramar till dig o hela familjen. Jättefint skrivet. Håller alla tummar för dig. Lycka till.

Så bra skrivet Sanna! Jag håller på dig i denna fighten. Hoppas att du kan känna av det stöd som finns här och där i din omgivning.
Stora kramar till dig o familjen.

starkt av dig att ta ett av de jobbigaste stegen!
Jag tror på dig, kämpa!!

Åh vad glad jag blir när jag läser detta, du kommer klara det så himla bra! Lycka till, och om du inte visste det innan så ska du veta att du alltid kan prata med mig om det är något! <3<3<3