Morsning, alla pigga och glada?

 

Det är en ny dag med nya möjligheter och jag har till viss del ingen aning om vad som kommer att hända! Visst är väl det lite spännande eller hur? Oftast händer det i och försäg ingenting speciellt utan dagarna ser rätt likadana ut, men man kan aldrig veta säkert!

 

Igår var jag som sagt på BUP och förhoppningsvis så var det för sista gången jag satte min fot i den byggnaden. Katarina min behandlare ska nämligen börja jobba nere i Lund istället. Vi kommer fortfarande ha kontakt via Multifamily och på telefon, men tanken är alltså att jag nu är klar med BUP i Hbg. Självklart vill jag ända ha lite koll på mina värden osv och vi hade tänkt lösa det så pass smidigt att jag kikar in hos skolsyster och kollar det lite då och då.

 

Idag känner jag mig som en helt annan människa! Jag är mycket gladare och mer positivt inställd till livet! Livet är en gåva och något vi ska ta till vara på! Jag känner mig friskare än någonsin förr och jag blir så väldigt glad när jag får kommentarer från min omgivning att jag även ser friskare ut! Jag tränar en del, men min inställning till träningen är annorlunda. Idag tränar jag för ett vettigare syfte, jag får inte panikångest om jag inte tränar och kan prioritera annat före min träning. Träningen blir dessutom så väldigt mycket roligare när jag inte känner att det blir ett måste!

 

Det där monstret som jag har nämt en hel del innan hör av sig allt mer sällan vilket är så väldigt skönt! Jag skulle inte våga säga att han/hon/den/det har tagit sitt pick & pack och åkt till månen, men kanske till andra sidan jordklotet! Jag vågar alltså inte påstå att jag är till 100% frisk, men en sisodär 98% kanske! Just nu mår jag i alla fall prima och vi får hoppas att det fortsätter så!

 

Igår lämnade jag BUP med ett stort leende på läpparna och med värden som det inte fanns något att klaga på! Jag kan nu stolt berätta att jag har gått upp exakt 10kg sen den dagen då jag tog tag i mitt liv och bestämde mig för att bli frisk! (ca 4 månader sen) Yes nu väger jag 54kg och de sista 2,6 kilona har jag fått på bara 15 dagar! Men nu får jag träna, bygga muskler och leva mitt liv som jag vill så vikten spelar verkligen ingen som helst roll längre, så länge den inte är för låg såklart!

 

Nej dags att sätta fart mot nya äventyr! Idag kommer jag inte hem förrän strax innan klockan åtta då jag ska testa på, ett förhoppningvis roligt, pass på gymmet efter skolan!

Ha det fint! Puss och kram <3

 

Hej mina vänner!

 

Jag tror inte på Gud, eller jag vet inte. Men finns det en Gud där uppe så var han verkligen med mig idag! Varför kanske ni undrar, jo nu ska jag berätta! Innan jag cyklade iväg till jobbet imorse tog jag en promenad med Charlie. Himlen var helt svart och jag vågade inte annat än att klä på mig regnkläder. Inte en endaste regndroppe fick jag på mig under hela promenaden och jag gick och svettades i de varma regnkläderna! När jag kom hem från jobbet sju timmar senare var det dags för ännu en promenad tyckte Charlie, jag tittade ut och såg att himlen bara var ljust grå så jag bestämde mig för att slippa svettas och lämna regnkläderna hemma. När vi kommit ungefär halvvägs börjar det självklart att regna. Till att börja med ett sådant där skönt småregn som bara är avsvalkande, men det lilla småregnet blev efter några minuter till ett grymt, hänsynslöst ösregn! Nu kanske ni tänker "jaha och vad har detta med Gud att göra" och vänta lite så kommer jag snart till det! Jag hade nämligen med mig min mobiltelefon och de flesta tål inte vatten vilket ni förmodligen vet! Min ingår inte i den kategorin av de bra telefoner som gör det och den förflyttades därför snabbt från fickan i mina tygshorts till sport-bhn. Men det dröjde inte länge förrän även den var helt blöt och mitt i en sms-signal blir min mobil oroväckande tyst. "Åh nej, nu har den dött" tänkte jag då. Jag skyndade mig hem, smått panikslagen, och bad till Gud att den inte skulle ha gått sönder. Så fort jag kom innanför dörren drog jag upp den blöta telefonen och..... JAAA den fungerade!! Men så fick jag ett sms och ett litet ynkligt ljud, vilket inte alls lät som en sms-signal, kom från mobilen jag höll i min hand. Jag satte på musiken och på högsta volym hördes det knappt något alls och bra lät det inte heller. Okej, jag hade en fungerande mobil, men ljud vill man också ha! Paniken började komma smygande igen och jag sprang upp på mitt rum, slet fram hårfönen och började föna mobilen på högsta effekt samtidigt som jag ännu en gång bad till han där uppe. Efter en minut eller två la jag ifrån mig hårfönen och testade försiktigt trycka på mobilen som tack gode gud lät precis som den skulle! Då kunde jag äntligen andas ut, dra av mig alla (bokstavligt talat) kläder, krama ut dem på vatten och hänga upp dem att torka! Nu sitter jag med varma kläder och njuter av att vara inne med tak över huvudet!

 

Kanske finns det en Gud, eller kanske inte. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro på, men tur hade jag i alla fall idag! Jag tror nog faktiskt att jag är en person som tror med på ödet än på någon Gud. Ödet ville alltså inte att min telefon skulle gå sönder just idag och det tackar jag för!

 

Nu ska jag snart ta och laga mat till mig själv då mamma och Linnea har varit iväg uppåt i landet i några dagar, men är nu på väg hem!

 

Ha en fin kväll allihopa! Puss och kram <3

 

 

 

När jag skriver att jag har varit på eller ska på fest är det kanske vissa av er som undrar om jag dricker eller inte och till alla er kan jag då tala om att nej det gör jag inte. Det är väldigt många ungdomar i min ålder som gör det men jag är inte en av dem. Självklart har jag smakat, att säga annat skulle vara en lögn, men mer än så är det inte. Varför dricker du inte är det många som undrar och jag har faktiskt även ställt mig själv samma fråga. Men när jag frågar mig själv varför jag inte dricker så frågar jag samtidigt mig själv varför ska jag dricka? Vad tjänar man på det egentligen? Visst alla man pratar med säger att allt blir så mycket roligare när man är lite berusad, men om jag har roligt utan alkohol i kroppen ser jag ingen anledning till att dricka. Så länge jag har roligt är jag hellre nykter och om jag inte vet vad jag missar så lider jag inte av det, eller hur? Jag tror att vissa kanske faller för grupptrycket och dricker bara för att alla ens andra vänner dricker och det tycker jag är synd. Jag ser inte drickandet som någon status sak. Jag känner inte att jag måste dricka för att "vara en i gänget". Sedan ser jag självklart inte ner på folk som dricker, verkligen inte, men jag kan tycka att de som låter bli är starka och ganska så själsäkra personer. Nu säger jag inte så för att jag själv är en av dem utan för att det faktiskt krävs mer styrka att låta bli att börja dricka än att börja.

 

Man har många gånger sett de som får i sig lite för mycket och tyvärr även alldeles för mycket och det är inte roligt för någon. Verkligen inte för personen i fråga och inte heller för personerna runt omkring. Jag tror att de flesta med mig vet att alkohol inte är bra för kroppen. Att dricka någon gång då och då ser jag inte som något större problem, men dricker man ofta och mycket så tar kroppen stryk. Innan var därför även min fysiska situation en anledning till att jag inte drack. Sedan är inte alkohol gratis utan det kostar pengar och då lägger jag hellre de pengarna på andra saker för tillfället.

 

Visst ska jag en dag också börja dricka och då dricka lagom. Men jag tänker göra det av min egen vilja och inte någon annans. Just nu ser jag som sagt ingen anledning till att börja och har därför inga problem att med att vänta. Den dagen, då jag känner att nu är det min tur, kommer så småningom, men tills dess har jag ingen brådska! För som jag skrev, vet jag inte vad jag missar lider jag inte av det.

 

Att säga att jag inte var orolig imorse inför det kommande provet hade varit att ljuga, för det var jag. Men i bussen på vägen till skolan fick jag ett tecken från ovan! Jag satt och spelade Candy Crush (att sitta med fysikboken hade bara gjort mig stressad) och precis då bussen stannade vid hållplatsen där jag skulle gå av drog jag på måfå mitt sista drag och klarade en bana som jag länge varit fast på! Jag kände då att jag hade turen på min sida och visste att jag skulle ta mig igenom provet bra! Så med huvudet högt gick jag med väldigt självsäkra steg in i aulan satte mig ner och skrev det där fruktade provet och vet ni vad? Det kändes riktigt bra efteråt, jag blev till och med klar 30-40min innan vi fick gå och de som känner mig vet att jag brukar sitta in i det sista! Jag tror att mycket berodde på min självsäkerhet och att jag verkligen trodde på mig själv när jag satt där. Om jag inte hade känt så hade jag definitivt fått panik när jag stötte på de lite klurigare uppgifterna, men nu tog jag det lugnt läste igenom dem igen och lyckades i alla fall försöka att lösa dem. Man kan aldrig veta hur det har gått efter att ha skrivit ett prov, men en känsla har man för det mesta och min känsla idag var en bra sådan. Sedan är det inte alltid att känslan stämmer tyvärr, men för tillfället mår jag hur bra som helst! Dagen slutade inte bra där. På engelskan blev vi bjudna på glass och pricken över i:et var dessutom att jag fick reda på mitt slutbetyg i matte vilket gjorde mig allt annat än besviken.

 

Nu ska jag ta mig en liten promenad i den härliga kvällssolen, men innan det vill jag ge er alla ett tips! Inför prov och redovisningar med mera så säg till er själva; "Detta kommer gå bra! Jag kan det här!" Detta är något jag tänker börja med för tro mig, om man tror på sig själv och tänker positivt så kommer det gå så mycket bättre än om man inte gör det! Ha en fin kväll! Puss och kram<3

 

Så sant!

 

 

 

 

Sitter i soffan med en fisande lillasyster bredvid mig och tittar på Lets Dance, en typsik fredagkväll hemma hos familjen Nyberg med andra ord! Jag gjorde tidigare klart en biologiinlämning som jag har skrivit på från och till hela veckan. Åh... den där känslan av att ha lagt ett prov bakom sig eller skrivit klart en inlämningsuppgift är väl helt underbar!

 

Idag lämnade jag BUP med lite blandade känslor. Vågen visade plus 2hg vilket självklart är bättre än minus, men jag hade ändå hoppats på lite bättre siffror. En puls på 50, blodtryck på 101/58 och en temp på 35,8 är också ganska så låga värden, ingen större förbättring där heller alltså. Jag vet att det kommer ta tid, men det hindrar mig inte från att önska att allt ska gå på ett ögonblick. Att imorgon vakna med en frisk och helt återställd kropp! Trots att Katarina min behandlare säger att allt kommer stabilisera sig så är jag rädd. Inte över vikten, men över de somatiska värdena. Jag är rädd för att jag har ansträngt min kropp så pass att den kanske aldrig kommer att bli helt bra. Därför blir jag både rädd och besviken när det inte händer något! I knoppen börjar det kännas bra, riktigt bra till och med, så då är det lite frustrerande när inte kroppen hänger med! Men det gäller väl att ha tålamod och tänka positivt!

Positivt tänkande Sanna, positivt tänkande!

 

Nu ska jag släppa blicken från datorn och lägga mer fokus på tv:n. Ha en fortsatt bra kväll!

 

Puss&Kram <3