Idag har det stormat!

Hej på er!
 
Jag vet inte vad det har varit med mig idag, men jag har haft sådana känslostormar inom mig! Jag var på riktigt bra humör när jag kom till skolan, men efter ungefär en timme kände jag mig fruktansvärt trött och tung i huvudet. Inte sjuktrött eller sömnigt trött, bara trött helt enkelt. Samtidigt började en liten klump i bröstet att växa, sakta men säkert och på eftermiddagen ville jag helt plötsligt gråta. Jag vet inte varför, då jag inte var ledsen, men jag kände bara att jag var i stort behov av att gråta. Självklart satte jag mig inte på matten och storbölade utan höll tillbaka tårarna och tog några djupa andetag. Klumpen som under dagen växt sig väldigt stor var väldigt obehaglig där i bröstet och inte förrän jag träffade fina Johanna för att ta en fika efter skolan försvann den för ett litet tag. Jag fick prata av mig lite och det var så skönt att sitta där och prata om allt mellan himmel och jord med en person som jag trivs riktigt bra med! I bussen på vägen hem hade jag sällskap av Filippa så klumpen gjorde sig inte påmind förrän hon hade hoppat av, men då började tårarna bränna bakom ögonlocken igen. När mamma kom hem strax efter mig frågade jag hur hon mådde och om dagen varit bra. Det hade den och när hon sedan ställde samma fråga till mig hann jag inte säga många ord innan tårarna började rinna nerför kinderna på mig. Ni anar inte hur skönt det var! Inte långt därefter gav jag mig ut på en promenad och med bestämda steg och hög musik i öronen gick jag där och storgrät för mig själv. Gråtattackerna kom i vågor. Efter en attack kunde det kännas hur bra som helst och jag kunde gå där sjungade i mörkret. Sedan en minut senare, helt utan förvarning, kunde det komma en ny attack och jag gick där och storgrät ännu en gång.
 
Varför sitter jag nu här och skriver att jag har gått och storgråtit för mig själv? Vacker var jag inte kan jag tala om, med en näsa som rann och svart smink under ögonen. Nej det var en väldig tur att ingen såg mig, för det var förmodligen ingen vacker syn! Jag berättar inte det här för att ni ska tycka synd om mig, verkligen inte! Jag är inte ledsen, eller jag tror i alla fall inte det, jag bara behövde gråta helt enkelt. Anledningen till att jag berättar det är just därför. Ibland behöver man gråta och då ska man göra det! Det är okej mina vänner, mer än okej faktiskt! Att man gråter gör en inte svag och man mår faktiskt oftast väldigt mycket bättre! Jag hade den där hemska klumpen jag behövde få ut och efter många tårar är den nu borta!
 
Anledningen till att dagen har varit som den varit tror jag främst beror på allt jag har i mitt huvud som ska göras. Alla läxor, inlämningar och framförallt UF där vi har mycket som ska göras för tillfället. Jag är en person som alltid vill göra mitt bästa och tar lätt på mig mycket jobb och ibland kan det bli lite för mycket. Egentligen tror jag inte att jag har mycket mer än vanligt att göra, men idag var jag lite instabil helt enkelt. Kanske var det hormonerna som spelade mig ett spratt men det kan också vara på grund av en annan teori jag har. Jag har, vilket ni vet om ni läst mina inlägg de senaste dagarna, varit förkyld och har därför inte tränat på en vecka. Den tid jag tränar är den tid då jag kan glömma allt för ett tag, bekymmer, skolan etc. och samtidigt göra mig fysiskt trött. Den här veckan har jag alltså inte kunnat tömma hjärnan under lite fysisk aktivitet och därför har alla tankar samlats på hög i mitt huvud. Trots att jag har blivit allt friskare (idag har jag känt mig riktigt bra förkylningsmässigt) har jag därför blivit allt segare i huvudet. Idag tippade den där högen. Men nu känns det mycket bättre efter att jag har fått gråta av mig lite och stoppat i mig massa tacos till kvällsmat! Nu är det dags att göra klart lite mattetal och därefter tänker jag nog gå och lägga mig! Kanske kanske att jag ser ett avsnitt av Gossip Girl först dock ;)
 
Ha det nu så bra allesammans och kom ihåg, det är okej att gråta!
Puss och kram <3
 
 
På detta underbart mysiga fik njöt jag och Johanna av varsin vaniljbulle!
Varför blir bullarna hemma aldrig så goda som på café?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

SannaCeciliaNyberg.blogg.se

En blogg om allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0