Ja som ni vet är jag en hästtjej och jag tänkte skriva ett litet, eller ja det återstår väl att se hur mycket det blir, inlägg om mitt hästliv i stora drag. Det kändes som en rätt viktig sak då ridningen tar upp en rätt stor del av mitt liv! 

 

Så jag börjar från början... Jag började rida på ridskolan vi hade i byn när jag var sex år gammal. Den första ponnyn jag red på hette Floyd och var en väldigt snäll brun C-ponny. Jag red på ridskola i rätt många år. Jag och min syster hade inte möjlighet att få rida mer än en gång i veckan, men vi lekte häst desstå oftare! Många som red kom för själva ridandets skull men jag och min syster ville göra så mycket mer! Efter några år började vi därför med att ställa väckarklockan varje helg för att cykla till stallet och hjälpa till med stallgörat. På det sättet fick vi inte bara lära oss att rida, utan även att ta hand om hästarna på riktigt! Detta ledde senare till att vi fick en gratis lektion i veckan i mån av plats.

Sen en dag bestämdes det att ridskolan skulle läggas ned! Vart skulle jag och min syster nu rida? Men vi hade tur! Ägarinnan till ridskolan behöll några ponnysar så jag, min syster och tre andra tjejer fick möjlighet att fortsätta rida. Gud, vi levde i en dröm tyckte vi. Nu hade vi våra egna sköteponnys som bara vi red! Min var en vit B-ponny vid namn Pippi. En ponny med stor livserfarenhet och var därför en riktig läromästare!

Vi fick även tag i en tränare som kom och tränade oss tre gånger i veckan. Vi var alltså i stallet de dagarna samt på helgerna.

Det visade sig dock att vi inte var så där värst bra på att rida som vi trodde hehe. Den nya tränaren fick en hel del att jobba med om man säger så! Men gud vilken skillnad det blev!

Efter ett år eller så kom tyvärr det tråkiga beskedet att våra ponnysar skulle läggas ut till salu, inte långt därefter var någon intresserad av min Pippi. Ni kan säkert tänka er hur förkrossad jag blev!

Men när dörrar stängs öppnas nya och så var det för mig! Min tränare hade en dotter som behövde en hästskötare när hon var ute och tävlade och min tränare, Anna-Maria, frågade mig om jag var intresserad. Vilken dum fråga, det var väl klart att jag var intresserad! En ny möjlighet till att lära sig mer och nya saker inom hästvärlden. Det visade sig också att Anna- Maria hade en dotter till som slutat rida och därför stod det en D-ponny hos dem som ingen red. Det var alltså så jag träffade min ponny för första gången sommaren 2009. De frågade mig om jag kunde tänka mig att börja ta hand om honom och jag svarade självklart JA!! Sen den dagen är han alltså som min. Det är alltså inte min ponny på pappret, men Anna-Maria med familj som äger honom brukar säga det att han är som min så det är så jag ser honom! Kan ni tänka er, en egen häst, jag kunde knappt tro att det var sant! Allt jag någonsin drömt om!

Han heter Simba och är en fuxfärgad D-ponny. Han är importerad från England så därför vet vi inte så mycket om honom. Men han är en ganska bastant och robust ponny på 14år med hovskägg hehe ;)
Han hade inte gjort särskilt mycket innan jag började rida honom. My (hans riktiga ägare) hade tävlat på honom någon gång. Problemet är att han blir väldigt nervös på tävling. Jag har tävlat honom lite i hoppning. Vissa gånger har det gått bra och andra mindre bra. Men jag har kommit fram till att jag inte tycker att själva tävlandet är särskilt kul, så det har inte blivit så mycket mer med det!

Idag har mitt ridintresse svalnat en aning. Jag har mina upp och ner perioder. Vissa perioder tycker jag inte alls att det är kul. Men plötsligt kan jag tycka att det är superkul igen. Grejen är den att jag inte har något mål med min ridning. De flesta tränar för att kunna prestera bättre på tävlingar osv. Andra kanske inte tränar för att tävla, men de tränar ändå regelbundet för en tränare för att utvecklas. Men inte jag inte. Jag tränade ett tag för en jättebra dressyr tränare. På bara någon träning märktes en enorm skillnad! Både jag och Simba utvecklades verkligen. Men sedan kom vi till en punkt där det vände. Det visade sig att Simba har någon låsning i nacken. Vi testade med en kiropraktor som behandlade honom, men jag kunde inte känna någon större skillnad. Visst hade vi kunnat fortsätta regelbunden behandling och sett om det blivit någon förbättring, men vet ni vad en behandling kostar? Nej så det blev som det blev. Jag tyckte inte det var lika kul att träna längre då vi inte kunde gå vidare på samma sätt med hans låsning, så det blev att jag slutade med träningstillfällena för henne.

Idag rider vi mest ut i skogen. Det ser jag inga problem med då jag tycker det är supermysigt och vi har fantastiska ridvägar i skogen och runt fälten. Men som sagt kommer det då och då perioder då jag gång på gång frågar mig själv "Varför gör jag det här egentligen?" Så jag får se hur länge jag kommer håla på med ridning. Jag tror dock att jag hade saknat det en hel del om jag slutar. Simba hade jag definitivt saknat trots att han ibland kan göra mig fullkomligt rasande! ;) Så än tror jag inte att jag är redo att släppa taget, men jag vet att dagen kommer förr eller senare.

Men varför tänka på sådant tråkigt? Nej nu tänker jag fokusera på nu och inte på sen! Det finns så många underbara saker med att rida och ha en häst/ponny. Tänk er känslan att rida i full galopp över en äng i solnedgången. Eller varför inte, trava genom en lugn skog helt täckt av glittrande snö? Man får även en väldigt bra vän på köpet. Simba känner mig väldigt väl, han känner på sig om jag är ledsen eller orolig. Man har alltid någon att anförtro sig åt och jag kan lova er att de inte skvallrar ;) Ja jag tror att de flesta som har en egen häst/ponny känner igen det här med att man har ett speciellt band mellan sig. Ett band som bygger på förtroende och vänskap!

Ja det var väl det hela i stora drag. Jag förstår att man kanske inte orkar läsa allt, tvek på om jag hade gjort det själv ;) Men jag kände att jag behövde skriva ner detta, mycket för min egen skull. Om en sisodär 30år tror jag att jag kommer tycka att detta är jättekul att läsa!

 

Här kommer lite bilder på mig och Simbis!