Bubblande glädje

 
 
Tjohej på er!
 
Det var en mycket nöjd och glad Sanna som lämnade BUP i förmiddags! Jag kan härmed meddela att det går helt åt rätt håll mina kära läsare! Inte dagens urtrista väder och inte heller biologilektionen på 135min har kunnat förstöra glädjen som därför har bubblat inom mig! Vikten som har stått still alltför länge hade idag så smått börjat att röra sig uppåt och mina värden hade blivit lite lite bättre, fortfarande inte helt bra dock. Åh vad det känns skönt ska ni veta! Att se att allt slit minsann ger resultat och att känna att jag nu faktiskt tar hand om min kropp istället för att förstöra den! Det ger en bara ännu mer motivation att fortsätta kampen, kampen om att bli frisk och om en ljus strålande framtid! Jag ska tillbaks till BUP om en vecka och vet ni vad.... jag längtar redan! ;)
 
Nu ska jag försöka att skriva lite på en fysikrapport som ska vara inlämnad på söndag och därefter njuta av min fredagkväll! Jag hoppas att även ni får njuta av eran! =)

Mot BUP.....

 
 
 
Godmorgon härliga fredag!
 
Nu sitter jag här i spänd förväntan och ska snart köra iväg till BUP för att där kolla min vikt och mina värden samt prata lite med behandlarna. Jag tror aldrig att jag har sett fram emot det så mycket som jag har gjort den här veckan och jag tror aldrig att jag har önskat så innerligt som nu att vågen ska visa på en sisodär +8kg ;) Jag inser väl att det inte är så väldigt realistiskt kanske, men man måste ju få drömma eller hur? För det är väl där runt 7- 8kg jag ska gå upp för att ligga på en bra och hälsosam vikt. Men som jag skrev igår så är det inte bara vikten det hela handlar om. Vid hård träning i kombination med svält kan ni säkert förstå att kroppen får ta en hel del stryk och det är inte bara vikten som drabbas. Hjärtat är ett exempel på organ som påverkas hårt och därför är det inte bara vikten som man kollar hos BUP utan även puls, blodtryck och faktiskt tempen.
 
När kroppen inte får i sig tillräckligt med mat börjar den bryta ner muskler för att förse hjärnan med blodsocker. Eftersom att hjärtat också är en muskel så påverkas även det. Hjärtat får dra ner på sin hjärtverksamhet och följderna är att puls och blodtryck blir lägre samt att man kan ha hjärtrubbningar. Just att hjärtat skadas är en av de största anledningarna till att anorexia faktiskt kan leda till döden. Ja utan tillräckligt med mat så går kroppen alltså in i sparläge, den gör allt för att spara så mycket energi den bara kan. Därför försämras även många av kroppens inre funktioner och processer som tex kroppstemperaturen och ämnesomsättningen.
 
Anledningen till att man, när man sedan börjar äta igen, kanske inte får någon respons från vågen är helt enkelt för att kroppen prioriterar att bygga upp och stärka inre organ, funktioner och processer i första hand. Helt plötsligt har kroppen tillräckligt med energi för att värma hela kroppen, ända ut till fingertopparna och lilltån! Den behöver inte längre ta av musklerna för att stilla sitt behov av blodsocker och kan istället börja bygga upp de så smått och den kan även börja öka på ämnesomsättningen igen. Ämnesomsättningen är de processer i kroppen där näringsämnen och läkemedel tas upp, omvandlas, bryts ner och omsätts till energi. Det är med andra ord väldigt viktigt att ämnesomsättningen fungerar som den ska i våra kroppar då den ser till så att energiförbrukningen fungerar och går runt. När ämnesomsättningen ökar förbrukar plötsligt kroppen ännu mer energi vilket självklart gör det ännu svårare att gå upp i vikt.
 
Den här veckan har jag kämpat på som aldrig förr och jag skulle bli så glad om det faktiskt visar sig på vågen och/eller mina värden. Men som sagt så finns det en hel del som min kropp måste "laga" så att vara säker på att få se märkbara framsteg går helt enkelt inte. Men det är bara att fortsätta kämpa och komma ihåg att kroppen mår riktigt bra av det!
 
Ha nu en riktigt bra dag och ta hand om er själva och er kropp!
 
Puss&Kram =)

lite om viktuppgång vid svält...

 
 
Här kommer rätt så onödig men samtidigt lite rolig fakta som kanske får dig att lyfta lite extra på ögonbrynen!
 
När man har svultit en längre tid kan det faktiskt, trots att man börjar äta bra, vara svårt att gå upp i vikt. Man tycker att man kämpar jättebra och äter mängder med mat, men ändå får man ingen respons från den jäkla vågen! Varför det är såhär tänker jag inte gå djupare in på just nu, men jag tänkte försöka förtydliga hur svårt det faktiskt kan vara.
 
En person som har svultit en längre tid behöver nämligen äta ett av följande alternativ, utöver sin vanliga mat, för att gå upp ett enda kilo i vikt.
 
1,3 kg Aladdin choklad
4 kg Avokado
6,5 kg biff stroganoff
6 pkt blodpudding
1 kg bregott
6 kg chokladmousse
13,8 liter cornflakes
21st dubbla daim
2 stora pkt digestivekex med smör och ost
3,4 kg falukorv
20st hamburgare med bröd
3,7 kg havregryn
2,2 kg honung
2 kg knäckebröd
7 kg keso
1,6 kg ketchup
6 kg kyckling
2,5 kg leverpastej
7 st långfranska
3 kg marmelad
20 liter minimjölk
17 kg morötter
31 st munkar
7 stora påsar non-stop
8 dl olivolja
2 kg ost
14 st små pizzor
120 st plopp
8 kg potatis
5 kg rostbiff
5 kg sorbet
5,3 kg spagetti
12 liter standardmjölk
27 kg tomater
10 kg torsk
34 st wienerbröd
1,9 liter vispgrädde
197 st yoghurtglass
5 kg ägg
12 kg äpplen

En hel del eller vad säger ni? Detta är inga siffror jag har suttit här och hittat på, utan det står i en mycket bra bok jag har i min bokhylla. Mattillåtet heter den och innehåller en himla massa bra saker! Jag kan inte säga hur länge man ska ha varit i svält eller hur lite man ska ha ätit etc, men jag tror att vi alla kan förstå varför det kan ta tid för en rejält undernärd person att gå upp i vikt! Sedan är det dessutom inte bara vikten som ska bli bättre, kroppen har ju tagit stryk på en hel del andra sätt också. Men mer om det en annan gång!
 
Nu får ni ha en fortsatt bra dag!
 
Puss&Kram =)
 
 
 
 

Livet, något värt att kämpa för!

Make every day count!
 


Jag hade lite glömt bort att livet faktiskt kunde vara såhär! Såhär enkelt och roligt! Visst finns ångesten och allt det där andra fortfarande kvar, vissa stunder mer påtagligt än andra. Men nu när jag har insett att jag inte behöver lyssna på det längre, att det faktiskt finns en annan väg att gå, känns allt så väldigt mycket bättre!
 
Det känns så himla härligt att inte längre på alls samma sätt reflektera över vad och hur mycket som jag stoppar i mig, utan helt enkelt njuta, äta vad jag känner för och inse att det är precis vad min kropp faktiskt behöver! Att inte ständigt gå och ha dessa tankar kring mat och planera inför vad som ska och kan ätas vid nästa måltid är väldigt befriande. Att dessutom inte konstant ha den där rastlösa känslan i kroppen, den som gjort att jag har haft svårt att sitta still längre stunder och bara ta det sådär riktigt lugnt är jätteskönt!
 
Innan var mitt liv väldigt mörkt. Visst fanns där ljuspunkter, tillfällen då jag kunde känna mig glad och lycklig, men mörkret dominerade helt klart. Dock tror jag inte att det var många andra som såg mörkret omkring mig, men jag ville inte att folk skulle se det. Jag ville att de skulle se en glad och positiv Sanna! Det har gjort att jag har hållt så väldigt mycket inom mig, tankar och känslor som nu vill komma ut och bli hörda. Hemma försvann allt som oftast den där positiva tjejen. Hemma orkade jag inte hålla upp de tillfälliga kulisserna och mörkret tog över. Jag tycker väldigt synd om min familj som har fått stått ut med den där hemska Sanna. Sjukdomen tar inte bara energi från den som är direkt drabbad, den tar energi från hela familjen! Det har nog varit en av de tuffaste bitarna, att faktiskt ha sett hur mycket jag har skadat de jag älskar allra mest!
 
Nu är livet så mycket ljusare, mörkret finns där i utkanten men det är helt klart det ljusa som nu dominerar! Jag ser idag livet med nya ögon och även en framtid som jag tror bjuder på en himla massa roliga saker! Innan såg jag ingen framtid, jag såg inget slut på helvetet jag befann mig i. Men det finns ett slut på det och nu äntligen kan jag skymta det! Jag vill förmedla till alla där ute som, precis som jag, olyckligtvis kommit i kontakt med denna hemska sjukdom att det går! Det går att bli frisk, det finns en slut på det hemska! Man måste helt klart kämpa för det, men det är samtidigt så värt det! Livet är en gåva vi alla har fått, en gåva som jag tycker att man ska ta till vara på och njuta av! Så våga ta det där steget för jag lovar dig att livet kommer kännas så mycket enklare och roligare! Ja det kommer kännas bättre, såååå mycket bättre! =)
 
Make every day count!

Be proud

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hej där!
 
Nu kanske ni kommer att tycka att jag är lite självgod, men jag måste få uttrycka hur stolt jag faktiskt är över mig själv! Först och främst över att jag äntligen lyckades bryta den onda cirkel jag har befunnit mig i allt för länge, att jag vågade ta steget och att jag var tillräckligt stark för att påbörja kampen mot monstret inom mig. Men jag är även stolt över alla de framsteg som jag tar varje dag! Steg som för en annan kanske är så minimalt små att de knappt syns, men som för mig är som att bestiga berg. För varje steg känner jag att jag växer och blir starkare! De får mig att tro mer på mig själv och att känna hopp! Hopp om frihet och en underbar framtid!
 
Detta att kunna vara stolt över sig själv tycker jag är viktigt! Jag anser inte att det är själviskt utan snarare något som är bra för var och en! Det stärker ens självkänsla vilket får en att må bättre och man blir då en lyckligare och gladare person! Så var stolt över dig själv!

Fight and never give up

 

 
Jag ska kämpa varje dag och aldrig ge upp!
Den här gången tänker jag inte förlora, den här gången ska jag vinna!

Anorexia = en hemsk sjukdom

 
 
 
Hej på er!
 
Som ni säkert vi detta laget har förstått så har denna vecka varit en väldigt speciell och rörande vecka för mig! Jag känner mig nu redo att dela med mig av något som har tyngt mig en väldigt lång tid, något som jag har valt att inte gå in så djupt på här i bloggen innan. När man skriver en blogg kan man välja vad man vill skriva och även lite hur man vill att människor ska uppfatta en. Jag har bara valt att visa upp den glada, optimistiska och kloka Sanna här, men det har länge funnits en mycket olycklig Sanna också. En Sanna som har varit förblindad av ett mörker och faktiskt inte mått bra överhuvudtaget. Men det är väl rätt naturligt att man vill visa upp sig från sin ljusa och bra sida? Man vill att folk ska se en som normal med helt vanliga bekymmer. Anledningen till att jag nu öppnar upp mig är inte för att jag vill ha er medkänsla eller något sådant. Jag gör det för att jag känner mig redo och för att jag tror att det kan hjälpa mig och förhoppningsvis även andra där ute! Ingen, absolut ingen, är värd att ha det helvetet jag har haft! Om det är något som jag dock hade uppskattat så är det erat stöd, för nu börjar min kamp på riktigt. Det är absolut inget jag kräver av någon, men visst är det alltid skönt att ha något att luta sig emot när det känns jobbigt och tufft? Att ha något som kan hjälpa en att vara kvar på stigen och inte halka! Jag vill varna för att detta inlägg kan bli aningen rörigt och antagligen ganska så långt, men jag känner att jag har ett behov av att skriva av mig och det är upp till var och en om man orkar läsa eller inte! :)
 
Som jag har skrivit innan mår min kropp föt tillfället inte jättebra då det har funnits en väldig obalans när det gäller träning och intag av mat. Detta stämmer, men är väl inte riktigt hela sanningen. Det är nämligen så att jag ett rätt bra tag har lidit av sjukdomen Anorexia. För er som inte är bekant med sjukdomen så är det en sjukdom där man har ett mycket osunt förhållande till mat och träning. Jag hade väldigt länge svårt att acceptera att jag faktiskt led av sjukdomen då jag inte ansåg mig vara en anorektiker. Jag tänkte att anorektiker var sådana som kräktes och nästan inte åt något alls, men så behöver det inte vara. Idag har jag accepterat det hela och insett att det inte är något att skämmas för, men jag har inte velat prata om det innan då jag som sagt har skämts något fruktansvärt över det hela. Om någon för fem år sedan hade sagt till mig att jag skulle drabbas av sjukdomen hade jag nog skrattat åt dem och sagt att "nej du, det kommer aldrig hända mig". Hm.. så fel man kan ha va?
 
Varför just jag drabbades kan jag inte svara på för jag vet helt enkelt inte. Det hela började så smått med att jag en dag bestämde mig för att bli mer hälsosam, äta nyttigare och träna lite mer. Anledningen till det var för att jag ville må bra och få den där "drömkroppen" ni vet. Alla har vi väl någon kroppsdel på sig själv som man inte är helt nöjda med och visst har väl alla en rätt bra bild av hur man skulle vilja se ut? Till en början funkade det hur bra som helst. Det fanns en balans i mat och träning och jag mådde hur bra som helst både fysiskt och psykiskt. Tyvärr höll det sig inte så. Jag började träna allt mer och blev ännu nyttigare. Mycket som innan varit nyttigt blev plötsligt onyttigt och jag började dra in på maten. Träningen blev mer och mer ett tvång och det utvecklades en ångest kring mat, träning och ätande, anoerxi-monstret hade flyttat in i mitt huvud.
 
Som jag har skrivit i detta inlägg så blev jag inlagd ett dygn i slutet av åttan då det hela hade gått alldeles för långt och mina värden inte alls var som de skulle. Jag fick träningsförbud och regelbunden kontakt med BUP (barn och ungdoms psykiatrin). Under sommaren som gick blev värden och vikt mycket bättre och under hösten fick jag så smått börja träna igen. Efter mycket om och men verkade jag till slut vara helt återställd och släppte kontakten hos BUP och fick köra på som vanligt igen. Tyvärr så hade det lilla monstret inte försvunnit helt. Det gömde sig någonstans i mitt huvud och bara väntade på rätt tillfälle att hoppa fram igen. Jag försökte att inte lyssna men det till en början, men det var allt för svårt att låta bli. Detta är ett starkt bevis på att det inte är lätt att bli av med en sådan här sjukdom!
 
Under hösten nu på gymnasiet blev det igen för mycket träning samtidigt som intaget av mat blev för dåligt. Ja vi vet ju alla vad det ledde till och i november fick jag alltså återigen träningsförbud då vikt och värden inte var som de skulle ännu en gång. Den här gången var mitt fysiska hälsotillstånd inte riktigt lika allvarligt, men i psyket var allt värre. Inget som jag visade utåt till omgivningen såklart, men så var det. Denna gången var andra gången jag hamnat i samma situation och jag skämdes därför ännu mer. Denna gången var jag även äldre, ville därför vara mer självständig och var inte lika mottaglig för den hjälp som erbjöds mig. Många tänker säkert att det kan väl inte vara så svårt att bli frisk? Det är ju bara att börja äta och sluta träna så löser allt sig!. Jag har även fått många kommentarer som ja men nu kan du ju proppa i dig hur mycket onyttigheter som helst! Men jag tror att alla anorektiker där ute håller med mig om att så inte är fallet! Det är inte att bara börja äta och sluta att träna och att proppa i sig glass, godis och McDonalds är liksom helt uteslutet. Vanliga personer har säkert svårt att se problemet med det hela och saken är den att jag tror aldrig riktigt att de kan förstå. Det är knappt själv att jag sätta ord på känslorna men det jag kan säga är att det går bara inte! I sådana lägen känner man sig väldigt ensam som anorektiker. Det känns inte som att någon förstår en, att alla bara försöker lura en och man blir väldigt ensam trots att man är omgiven av en himla massa männsikor som bara vill en väl. Den enda man litar på, den enda som man tycker förstår hur man känner och som får en att "må bra" är faktiskt monstret. Monstret som egentligen är den som luras och förstör för en blir till ens vän och de som faktiskt försöker hjälpa och komma med goda råd blir till fienden.
 
Som med de flesta sjukdomar så finns det up and down perioder. Det har funnits stunder då jag har haft hopp, då jag har kunnat skjuta monstret en bit bak i huvudet och kunnat tänka realistiskt. Stunder då jag har sett en ljus framtid och tänkt att nu så ska jag bli frisk! Men så minuterna senare är allt förändrat. Man ser ingen framtid, inget ljus och det enda man känner är hopplöshet och att man lika gärna kan strunta i allt. Det kan gå på ett ögonblick och så fort man visar den minsta svaghet är monstret där och viskar i ens öra. Man blir faktiskt två helt olika personer, det kan min familj helt klart intyga. Det har funnits stunder då jag inte har vetat vad jag gör, stunder då jag har varit så arg, ledsen och besviken att jag helt förlorat kontrollen och faktiskt blivit rädd för mig själv. Det är ingen rolig känsla att tappa sig själv, den man egentligen är, på det sättet!
 
Jag har alltså haft träningsförbud sedan i november, men det har inte skett någon märkbar förbättring sen dess. Anledningen är att jag inte har varit redo, inte varit stark nog att våga gå emot monstret. Den ena delen av mig har velat bli frisk, har velat att vågen skulle visa på plus och velat kämpa. Den andra delen har inte velat bli frisk, den har varit rädd. Rädd för att tappa den kontroll som man anser sig ha, rädd för att om vågen börjar visa på plus så kommer den aldrig att stanna. Den delen har även varit en väldigt trotsig och envis del i den bemärkelsen att den inte har velat göra de som försökt hjälpa mig till lags. Den har tänkt att får jag inte göra det på mitt sätt så vill jag inte. Åh detta är verkligen svårt att förklara, man har som två röster i sitt huvud fast de låter ändå som en och samma. Jag blev i alla fall galen av att inte få träna och göra det jag älskar vilket har lett till att jag har tjuvtränat. Detta är inte något jag är stolt över överhuvudtaget. Det är inte heller något jag har njutit av att göra, men jag har ändå varit tvungen till, det och att om det går dra ner på maten. Jag har hela tiden vetat att maten är min medicin och att tjuvträningen har varit som att leka med döden, men jag har ändå inte kunnat sluta. Det har som sagt funnits stunder då jag har sagt till mig själv okej nu får det vara bra, detta är de sista upphoppen eller de sista armhävningarna, men en timme senare eller när någon i min närhet ska ut och träna rasade det lilla motstånd som jag lyckats bygga upp. Lockelsen blev helt enkelt för stor. Man skulle nog kunna jämföra det lite med en alkoholist. För stunden när man dricker känner man sig tillfreds, men ett tag efter har det släppt och man måste ha mer.
 
Då inget har verkat hjälpa mig i min väg till tillfrisknad så föreslog de på BUP att jag skulle testa åka på Multifamily. En slags familjeterapi där flera familjer med samma problem träffas. Jag ville inte alls och var så negaitivt inställd till det hela. Jag sa gång på gång att det inte skulle hjälpa mig, att det skulle vara helt onödigt. Men min mamma gav sig inte och till slut gick jag väldigt motvilligt med på det hela bara för att göra min familj nöjd. Det är där vi har varit denna veckan. Jag och fem andra familjer har träffats dessa fyra dagarna nere i Lund och under ett helt år kommer vi att sammanlagt att träffas sex gånger till. Jag ville inte erkänna det för någon, speciellt inte för mamma, men redan efter första dagen tyckte jag att hela family grejen kändes riktigt bra! Jag fick träffa fem andra tjejer med samma problem som jag. Äntligen fanns det andra som verkligen förstod hur jag kände det. Vi var alla så olika men ändå så väldigt lika. Redan efter första dagen kändes det som att jag hade känt dem i flera år och att de kände och förstod mig bättre en många andra i min närhet. Vi lever och har alla levt med samma slags monster och att få prata med någon som visste vad man pratade om och även höra de säga saker som jag kunde relatera till och känna att "precis så är det", har varit så otroligt skönt. Jag kände att jag inte är ensam i det hela, att det finns fler därute som känner precis som mig och att jag alltså kanske inte är helt värdelös trots allt. Ett hopp började ta form inuti mig och i onsdags, den 3 april hände det äntligen. Det jag har väntat på väldigt länge nu!
 
Jag satt där vid matbordet och helt plötsligt bara bestämde jag mig, jag kom till insikt att jag inte vill leva mitt liv såhär längre! Så har jag i och för sig tänkt länge, men inte med samma beslutsamhet som i onsdags. Jag vill kunna träna, njuta av all mat och framförallt vara fri! Anorexi-monstret ska utrotas! Jag kände att nu får det vara nog, jag måste sluta med min tjuvträning och slarvande med mat, för annars kommer jag fortfarande att sitta här om ett halvår och vara samma fånge som jag är idag. För det är vad man är, en fånge i sitt eget hem! Det är ingen som vinner på det jag gör, inte jag och inte heller mina nära och kära som jag älskar över allt annat. Visst, när jag har tjuvtränat och struntat i att äta det där sista på tallriken har jag mått bra, riktigt bra till och med, men i längden gör jag inte det. Och jag vill ju inte ha det såhär och om jag fortsätter på samma bana så kommer jag aldrig härifrån! Visst har jag stundtals kunnat tänka i dessa banor, men aldrig riktigt lyckats komma till den förståelse jag fick i onsdags. Förståelsen om att jag har varit så blind! Allt jag har gjort för att må bra har haft helt motsatt effekt. Det är anorexi-monstret som har gått med vinst och det alldeles för länge! Förloraren är och har hela tiden varit jag, jag och mina nära och kära! Men jag tänker inte vara förloraren längre, jag tänker bli vinnaren och dessutom en överlägsen sådan! Att jag nu äntligen är redo att ta detta stora och otroligt svåra steg, som tyvärr har tagit mig väldigt lång tid att bli redo att ta, tror jag mycket beror på hela Multifamily. Jag är så glad att mamma stod på sig och att de tog emot oss! Att ha fått träffa andra med samma problem som jag har hjälpt mig mer en vad jag någonsin vågat hoppas på, det och att ha fått se vad sjukdomen faktiskt ställer till med.

Jag vet att det inte kommer att bli lätt då den riktiga kampen för min del börjar nu, men med allt stöd runt omkring mig och min nyfunna beslutsamhet kommer jag att klara det! Nu j*vlar gäller det, jag ska fan ta mig ur det här, nu och en gång för alla! Såhär kände jag aldrig efter första omgången av min sjukdom. Jag har faktiskt inte känt mig så här glad, lättad och hoppfull på väldigt väldigt länge! När jag väl hade bestämt mig så kunde jag inte hejda tårarna. Jag har aldrig varit med om något liknande, men det var helt underbart! Sedan i onsdags känner jag mig faktiskt som en helt annan person. Sedan i onsdags har jag inte alls haft den ångest vid mat och träning som jag annars har haft. Jag har kunnat äta och njuta av saker som jag inte har kunnat äta och njuta av på länge och jag har kunnat sitta stilla långa stunder utan att drabbas av panik. Jag känner att nu när jag väl har bestämt mig så vill jag gå in för att bli frisk till 110%, för nu när jag väl har bestämt mig vill jag bli frisk så fort som det bara går! Ett som jag vet är ett väldigt orealistiskt mål är att vara med på änglamilen, men man ska aldrig säga aldrig eller hur? Om en månad hoppas jag i alla fall på att få ha tagit min första joggingtur! Jag känner att det är viktigt att ha saker att se fram emot, att känna hopp. Det gör det hela lite enklare. Sedan måste jag som sagt vara realist och även tänka på att det kan ta längre tid för kroppen att återhämta sig på riktigt och den här gången ska jag se till att den får all tid den behöver!
 
Jag hade glömt att livet kunde kännas såhär enkelt och att kunna se min familj i ögonen utan att få skuldkänslor känns så bra! Att få se den lättnad och lycka som de utstrålar får mig att känna mig överlycklig! Jag tror och hoppas att denna sjukdom i det långa loppet kommer att föra oss närmre varandra!
 
Jag ska försöka avrunda detta nu för ärligt talat orkar jag inte skriva mer, dock har det varit väldigt skönt att få skriva av sig! Men innan jag går ut och hjälper mamma vill jag bara skriva tack. Tack till alla som har orkat med mig och fortsatt att försöka hjälpa mig trots att jag inte har tagit emot hjälpen och betett mig så dumt. Jag vill även hälsa till alla där ute med anorexia att tro på er själva! Det går att bli frisk, det vet jag! Jag är inte frisk än, men jag har aldrig känt mig så hoppfull på att det går som nu! Kom även ihåg att du är en underbar person och att du inte får låta monstret förstöra hen. Det är inte du som är ond, det är monstret! Det finns så mycket fint med livet som är värt att kämpa för! Så kämpa och ge inte upp! Se dina mål, ta sikte, skjut iväg pilbågen och släpp den inte med blicken förrän den är framme vid målen! Du kan klara det!
 
Ha nu en fantastisk lördag!
 
Puss&Kram

SannaCeciliaNyberg.blogg.se

En blogg om allt mellan himmel och jord!

RSS 2.0