Jag funderar då och då över framtiden. Hur kommer den se ut och hur vill jag att den ska se ut? Ibland tänker jag långt framåt i tiden och kan t.ex fråga mig själv "Vad kommer jag att jobba med?", "Hur många barn kommer jag få?" och "Var kommer jag att bo?" Men oftast funderar jag över framtiden som finns precis bakom hörnet. Hur kommer mitt liv se ut om 3-4 månader? Förhoppningsvis har min kropp hittat den perfekta vikten, den vikten den behöver för att fungera som bäst, läxorna är förhoppningsvis inte allt för många och jag är sådär fri och lycklig som alla förtjänar att få vara! Samtidigt som framtiden lockar, så skrämmer den mig även lite grann. Jag känner att jag verkligen är på god väg att bli av med min anorexi. För var dag som går upplever jag att de jobbiga tankarna blir allt färre och jag känner mig mer som den riktiga Sanna, men jag vet hur väldigt lätt det är att falla tillbaka. Jag hoppas och tror att det inte kommer bli så, men man ska aldrig säga aldrig. Det sa jag förra gången och vi vet ju alla hur det gick. Men jag måste säga att det känns mycket bättre den här gången. Förra gången kändes det aldrig så bra som det gör nu. Då blev mitt fysiska tillstånd bra men inte det psykiska vilket nog är det viktigaste om man ska bli av med sjukdomen för gott!

 

När det gäller min framtida träning så har jag faktiskt grunnat en hel del. Förut tränade jag till största del för att bli av med ångesten, bränna kalorier och för att det kändes som ett måste. Självklart njöt jag även ibland! Vissa gånger för att jag slapp ångesten, men även vissa gånger för att träning kan få en att må väldigt bra! Men om jag ska vara ärlig så var det många gånger då jag egentligen inte alls ville springa ut i spöregnet eller snöstormen, eller ställa klockan på halv sex för att hinna ta den där löpturen innan skolan. Men om jag inte gjorde det mådde jag ännu sämre så valet att träna eller inte träna var rätt enkelt för mig då. Men som jag har nämt innan så känner jag idag för träningen på ett helt annat sätt. Idag längtar jag efter att få träna på grund av nöjes och njutningens skull. Det jag har funderat på är vad jag vill göra när jag väl får sätta igång igen. Självklart vill jag fortsätta ta mina löpturer, men när jag vill och känner för det. Löpningen gav mig väldigt mycket. Det var min egen tid, jag kunde släppa alla jobbiga tankar för ett tag och bara vara jag. Jag tror att det hade varit bra för mig att ha något mål med min löpning och inte springa bara för att göra mig av med kalorier. Därför har jag tänkt att jag i framtiden kanske ska ställa upp i något lopp då jag får något vettigt att träna för.

 

Löpning är något jag helst gör själv men jag saknar även den sociala biten. Att få ha en typ av lagkänsla eller att träna tillsammans med andra. Därför har jag tänkt mig att börja gymma så smått när allt känns bra. Då kan jag gymma och gå på olika roliga pass med mina kompisar. Sedan har jag pratat med en kompis som dansar. Jag har alltid tyckt om att dansa och tror att det skulle vara något som jag hade tyckt var jättekul! För mig som är ganska så stel och ovig av mig så skulle dans säkerligen göra mig gott! Jag ska därför följa med henne och prova på när sommaruppehållet är över och det som känns väldigt bra är att de då kommer börja med helt nya danser så att jag inte behöver känna mig helt efterbliven!

 

Att ha vettiga mål med min träning tror jag alltså kommer göra mig gott och att verkligen träna för att jag vill och inte för att jag måste. Träning ska vara roligt och något man mår bra av! Absolut inte tvärtom!